Jag lärde mig svenska av professor Higgins

Ur "My fair lady" på Stockholms stadsteater. Robert Fux, Nina Zanjani och Johan Rabaeus i förgrunden.
Foto: SöREN VILKS / © SöREN VILKS DETTA F�LT FåR INTE �NDRAS ELLE
Robert Fux, Nina Zanjani och Johan Rabaeus i "My fair lady".

Elizas frigörelse från patriarkatet har aldrig varit så aktuellt som nu.

Men Loretto Villalobos ser en annan sorts "My fair lady" på Stockholms stadsteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Först en liten anekdot: jag minns att en version på lätt svenska av George Bernard Shaws "Pygmalion" ingick i det läromedel som nyanlända fick på 80-talet. Jag har svårt att föreställa mig att Shaw själv hade avsett att de övningar i fonetik som Henry Higgins utsätter Eliza Doolittle för skulle användas som ett didaktiskt verktyg för att lära nyanlända invandrare svenskans hopplösa ä- och e-ljud. Även om det kanske fanns en pedagogisk poäng med att, som i pjäsen, möjliggöra en sorts självständighet med hjälp av ett oklanderligt svenskt uttal. 

Klassmotsättningar

Parallellerna som går att göras till samtiden med musikalen "My fair lady" är alltså många. Klassmotsättningar är till exempel alltid aktuella, och aldrig har kvinnors frigörelse från patriarkatet varit så aktuell som nu, vare sig patriarkatet är en institution som styrts med järnhård hand av manliga genier eller en excentrisk språkprofessor som alltid låter smockan hänga i luften om rännstensungar som Eliza Doolittle inte gör som han säger. 

Nina Zanjani omgiven av ensemblen i "My fair lady"
Foto: Sören Vilks

Den danska regissören Elisa Kragerup gör ingen ansats till social kommentar i sin uppsättning av "My fair lady" på Stockholms stadsteater. Inledningsvis är det snarare en kommentar till musikalen som sådan, ganska bokstavligen. I mikrofoner berättar delar av ensemblen vad som pågår medan resten figurerar som speglingar av situationen. 

Nina Zanjani drömmer sig bort

Ett tiotal Elizor sitter bredbent på den blöta asfalten och försöker kränga sina blommor och en armé av fonetiker sitter och diarieför inspelningar av valsångsliknande vokalljudande. Till scenografin, som består av två jättelika flyttbara paneler på var sin sida om scenen – en grå betongvägg och ett bibliotek – blir detta grepp förstärkande av en idé som behandlar karaktärerna som arketyper av klass, kön, ställning och moral snarare än individer. När Eliza Doolittle, spelad av Nina Zanjani, drömmer sig bort till ett eget rum är det som att alla världens Eliza Doolittles får drömma sig dithän. 

Magnus Uggla och Johan Rabaeus som Doolittle och Higgins .
Foto: Sören Vilks

Det är ett överflöd av stilistiska hopp som sker: vals, striptease, kapplöpningsscenens löjligt stora rosetter och travliknande rörelsemönster. 

Magnus Uggla i tacksam roll

Bäst lämpad för sin roll är Magnus Uggla som pappa Doolittle, som trots att han inte behärskar skådespeleri för fem ören ändå lyckas fyra av en rivig Magnus Uggla-version av "Med en gnutta flax".

Johan Rabaeus som Higgins.
Foto: Sören Vilks

Johan Rabaeus som Higgins är arrogant på medelålders vis men med en bräcklighet på besatthetens rand, speciellt i andra akten. 

Det är intressanta grepp vi får se. Ändå är det som att Kragerup velat göra en metateatral tolkning av "My fair lady" men hejdat sig i mitt i ett andetag, avskräckt av den mättnad på sån teater som råder. Resultatet är infallsrikt men en smula jäktigt. Kanske en tolkning, vilken som helst, hade hjälpt. Samtiden är full av möjligheter. 


Musikal

MY FAIR LADY

Av Alan Jay Lerner (text) och Frederick Loewe (musik)

Översättning Gösta Rybrant

Översättning sångtexter Ulricha Johnson

Regi Elisa Kragerup 

Kulturhuset Stockholms stadsteater

Speltid 3 t.


Loretto Villalobos är scenkonstkritiker på Expressens kultursida.