Jag kommer osökt att tänka på Belarus

RECENSION. Just när ordparet ”teatern och pandemin”, oftast följt av svansen ”digitalisering” börjat få mig att bara vilja skrika av leda, så dök en liten pärla upp. 

”Tintagiles död” ett audiodrama på Dramaten Play, alltså ett bildsatt hörspel, en ond liten saga med bilder vackra som sublima konfektbitar. Ursprungligen skrivet för marionetter 1894 av den belgiske symbolisten Maurice Maeterlinck, Nobelpristagare och en gång en mäkta spelad dramatiker som inspirerat inte minst Strindberg – Augusts drömspel och Damaskus-vandring är knappast möjlig utan Maeterlincks drömska inflytande. 

Jag tänker osökt på Belarus, i detta gagnlösa försök att tolka och undkomma ett våldsamt, obegripligt förtryck.

För om man ändå ska summera denna onådens tid för teatern, slår det mig att det är ofta de mer tillbakablickande greppen som funkat. Teater Galeasen gjorde välgjord TV-teater för skärmen av ryska ”Är det krig än”, TUR-teaterns pjäs om Jane Austen använde dioramat – ett gammaldags förevisande museigrepp ofta med kolonial klangbotten – både en intelligent kommentar och pandemi-säker teater. 

Och nu audiodrama – tänk föredrag med ljusbilder – old school är bara förnamnet.

Men det hela är mycket mer sofistikerat än så i den alltid originella regissören Wilhelm Carlssons händer. Mats Bäckers och Marcus Gårders dramatiska och levande stillbilder från Dramatens Marmorfoajé och Alfons Karabudas sorgset thrillerartade musikspår skapar en spelplats, en borg full av skönhet och fasa där den gamla drottningen som knappt ingen har sett regerar över liv och död. 

Och så Stina Ekblad som gossen Tintagiles och Lena Endre som hans syster Ygarine – vilka virtuoser! Båda två har med åren bara blivit bättre och bättre. Nu med mästarens exakthet i spel och röst, de vet precis hur lite som behövs för fullt uttryck. Erik Ehn som den gamle vise och Nina Fex som den andra systern lyser ikapp.

Tintagiles, som skickats bort för att skyddas har av okänd anledning skeppats tillbaka till denna hemska plats där tystnaden är så stor att ”en ljudet från fallfrukt som når marken får folk att rusa till fönstren för att se vad som står på”. Ygariane och Aglovale försöker på olika vis rädda Tintagiles från hans öde men motståndet blir famlande och skräckslaget. Jag tänker osökt på Belarus, i detta gagnlösa försök att tolka och undkomma ett våldsamt, obegripligt förtryck. Klassiker låter generöst samtiden spegla sig i dem – i stället för motsatsen som i dag ofta förfäktas: att konsten ska spegla samtiden. Att sen gamle Maeterlinck kanske mest tänkte på döden, denna grymma despot utan nåd, spelar ingen roll. Det eviga gifter sig ofta fint med nyhetsrubrikerna på teatern. 

Men sällan så vackert som här i ”Tintagiles död”.

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

 Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.