Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Intensiv gruppkropp och monoton pardans

Foto: HANS NILSSON
Kungliga baletten i Sharon Eyals koreografi.Foto: HANS NILSSON
Gunnlaugur Egilsson och Jonna SaviojaFoto: Hans Nilsson

Margareta Sörenson ser ett intensivt och ett monotont dansverk på Kungliga Operan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Faktaruta

SHARON EYAL och OLIVIER DUBOIS
SHARON EYAL – Half Life
KOREOGRAFI, SCENOGRAFI, KOSTYM/MASK
Sharon Eyal
KOREOGRAFI
Gai Behar

OLIVIER DUBOIS – De l'origine
KOREOGRAFI
Olivier Dubois

Kungliga baletten

Kungliga operan

Speltid 1.5 t.

Sharon Eyal har ett förflutet som dansare i isrealiska Batsheva Dance Company, som starkt präglats av Ohad Naharins koreografier där kollektivet spelar en huvudroll. Eyal, som började koreografera för Batsheva, bär arvet vidare, men ”Bill” som hon gjorde med Kungliga Baletten 2014 var mer individualistisk. Unga, androgyna, uniforma människor med ryggsäck befann sig hela tiden på väg bort.

Musik av Ori Lichtik

Det nya verket ”Half life” är skapat för Kungliga Baletten och utforskar förundrande väl gruppens dynamik. Efter ett inledande repetitivt duo tågar dansarna in i tät klunga med små, små steg och resten av koreografin är ett intensivt vridande, vändande, tänjande på gruppen utifrån det lilla stegets taktart. En för alla, alla för en. Ori Lichtiks musik pumpar intensivt upp puls och volym från det små, små inledande stegen, men rytmiken behålls. Stegets taktslag, hjärtats beat. Tempot är konstant men intensiteten växer; gruppen sträcks ömsom ut över hela scengolvet och trycks ömsom ihop i kroppsnära trängsel, samtidigt växer några dansare uppåt i höjd medan andra krymper ihop. Lika magiskt som att se en manet i höstvatten färdas framåt genom svälla och minska.    

Kungliga baletten som djur

Upplevelsen blir rik av sin dynamik, av människor i samklang och samexistens – på gott och ont. Verket känns också befriande efter Olivier Dubois lugubra ”De l’origine”. I nästan svart ljus är det länge svårt att ens se de två fint djurlika dansarna, Jonna Savioja och Gunnlagur Egilson. Så småningom framträder de tydligare och då syns också att alla kropparna på scengolvet är tygdockor, bland vilka de dansande får vada.   

Klunga av Sharon Eyal

Trots Olivier Dubois bedyrande – i ord – att verket är en dödsdans, övertygar inte själva dansens ormande, ålande formspråk. En koreografi med så lite dynamisk laddning blir monoton och svår för betraktaren att gå in i, tolka och uppleva. Som väl är, bevisas motsatsen i aftonens andra hälft med Sharon Eyals klunga på högtryck.