Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ingen estetiskt vässad början på ledarposten

Alexander Salzberger och Evin Ahmad.Foto: Sören Vilks
Alexander Salzberger och Evin AhmadFoto: Sören Vilks
Thérèse Brunnander och Evin Ahmad.Foto: Sören Vilks
Foto: OLLE SPORRONG

Om en månad tar Mattias Andersson makten över nationalscenen Dramaten.

Hanna Nordenhök ser hans nya pjäs där maktrelationer är ett viktigt tema.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ett ungt par krossar en fönsterruta i en villa och kliver olovandes in i ett främmande hem, vars svala och påkostade ytor tycks hämtade ur ett inredningsreportage. 

Julia Przedmojska har lyckats väl med sin scenbild i förhållande till den existentiella ansatsen i Dramatens tillträdande konstnärliga ledare Mattias Anderssons ”Determinism”. Hans nyskrivna pjäs sägs handla om identitet och öde, och under spelets gång kryper fonden med sina oklanderliga skåpsluckor och prydnadsföremål allt närmare – en hotfull kuliss, till sist på vippen att bokstavligen tränga ut de människor som försöker bebo det undflyende hem den ska rama in. Allteftersom kommer dessa gestalter precis som den designade interiören att plockas isär och sättas ihop i nya, förvridna konstellationer. 

I den välbärgade villan är varje detaljval genomsyrat av lika mycket beräkning som brist på personlighet, en stil renons på stil, gjord för att massproduceras men ge sken av särprägel – lergodsvaserna med torkat vete, det platsbyggda hyllsystemet i skogsgrönt, de djupa soffmodulerna, marmorsoffbordet. Det är ett hem utan egenskaper för en utbytbar samtidsmänniska.

De är möss som dansar på den frånvarande kattens bord och kalasar på ett liv som inte tillhör dem.

Alexander Salzbergers och Evin Ahmads inbrottstjuvar börjar som två drömmare i grälla täckjackor vars närvaro först kommer till publiken i form av deras trevande röster i mörkret, som vore de ett par svultna nattvarelser framtalande sig själva ur en konturlös skapelsedimma. De är möss som dansar på den frånvarande kattens bord och kalasar på ett liv som inte tillhör dem, men som kunde ha gjort det, i ett annat liv, under andra omständigheter. 

Snart är de också inbegripna i alltmer skenande och mardrömslika rollekar, där de uppfinner sig själva som andra, möjliga eller omöjliga, jag. Likt tomma kärl gör de sig redo att fyllas med nya klasstillhörigheter, åldrar, erfarenheter och ursprung. När Hannes Meidals och Thérèse Brunnanders minst lika skepnadsskiftande gestalter ger sig in i leken fälls en solfjäder av relationer och roller under oavbruten omförhandling ut. En nyckfullt flytande skala av över- och underordningar – om människan är ett kärl som kan fyllas med vad som helst så är det bestående i ”Determinism” själva maktrelationen.

Det saknas inte patos hos Mattias Andersson, men här blir branden ofta riktningslös, till och med förströdd.

Här finns antydningar till situationer som kan utspelas på migrationsverk och socialtjänst, mellan städerskor och herrskap, man och hustru, förgripare och trakasserad, polismakt och orosstiftare, hemmahörig och bortvisad – men gestalterna förblir abstraktioner renskalade från all mänsklig specificitet, de är modeller eller idealtyper, tecknade utan vare sig psykologiskt djup eller språklig skärpa. 

Det saknas inte patos hos Mattias Andersson, men här blir branden ofta riktningslös, till och med förströdd. Det tänkande om världen pjästexten anstränger sig för att förmedla saknar en sorts precision – eller är det nödvändighet? Det finns något grunt och osmält i analysen, lite som när en mycket ung människa nyss upptäckt Michel Foucault

Ensemblen i Julia Przedmojskas scenografi.Foto: Sören Vilks

Föreställningens stora behållning blir Alexander Salzberger, som med beundransvärd närvaro och ett sinnrikt spel kämpar tillsammans med resten av ensemblen för att försöka gjuta liv i en ojämn och svag pjästext som visserligen understundom visar prov på en begåvning för att skapa spelbara situationer, men som också de blir för grova för att beröra och frammana mänsklig komplexitet. 

Mattias Anderssons framtoning som konstnärlig ledare är betryggande och sympatisk, han är en ny sorts man på en härjad plats – men ”Determinism” är ingen estetiskt vässad början på ledarposten.   

Teater

DETERMINISM

Av Mattias Andersson

Regi Mattias Andersson

Scenografi och kostym Julia Przedmojska

Ljus Charlie Åström

Musik Anna Sóley Tryggvadóttir

Peruk och mask Nathalie Pujol

Dramaturg Irena Kraus

Med Evin Ahmad, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal och Alexander Salzberger

Dramaten

Speltid 1.45 t.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Asparna”.