Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ibsens människa har ingen själ att sälja

Stina Ekblad och Erik Ehn i "Peer Gynt" på Dramaten. Foto: Sören Vilks

Maria Edström ser "Peer Gynt" på Dramaten – ett imponerande teatralt maratonlopp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Den tyske regissören Michael Thalheimer gillar att skapa ett motstånd i sina uppsättningar – senast på Dramaten med George Büchners ”Woyzeck” lät han alla åka brant ner i en raklöddrig kana – nu ställer han Erik Ehns Peer Gynt på en minimal yta uppe på en manshög svart rektangel, som en förtätning av pjäsens tema. Peer vill bli berömd, mota sitt självförakt, drömma sina storslagna drömmar – men i detta blir han ensam och fastlåst. 

Carl Magnus Dellow, Rebecka Hemse, Erik Ehn och Thomas Hanzon i "Peer Gynt". Foto: Sören Vilks

Stina Ekblad och Erik Ehn

Erik Ehns rörande rollprestation är ett imponerande teatralt maratonlopp sprunget på stället. Runt honom Stina Ekblads Mor Åse som övertygar om det dysfunktionella i ett alltför bejakande moderskap. Rebecka Hemse gör Peers älskade Solveig så vackert och modigt enkelt och hon spelar också den brudrövade Ingrid, Dovrekungens dotter och Anitra – som olika sidor av Peers dualistiska kvinnosyn. Myllret av biroller axlas av Carl Magnus Dellow, Andreas Rothlin Svensson och Thomas Hanzon – ett pärlband av pregnanta porträtt.

I Olaf Altmanns scenografi, en tät skog/öken/hav av belysta stålrör är vi långt från det norska fjällets vidder, självgod norsk allmoge och Griegs nationalromantiska musik – här pumpar Bert Wredes evighetsslingor dovt och envetet. Egentligen mer likt den ”dramatiska dikt” Ibsen kallade stycket – ett drömspel, ett spel om envar. 

 

LÄS MER – Maria Edström: Lite för snäll för "Angels in America" 

"Peer Gynt" – den moderna människan

Goethes ”Faust” var en given referenspunkt i 1800-talets mitt, men Peer har inte någon själ att sälja till vare sig Djävulen eller Gud. Vad Ibsen gör i ”Peer Gynt” är att skissa upp den moderna människan som kan skapa sig själv, skapa sitt liv bortom tradition och religion.

Hos Thalheimer är denna moderna människa ingen fager syn, blodig och i trasor rasar, vädjar, gnäller och blåser hon upp sig. En nästan djurisk varelse – som utan kärna likt den skalade löken och som fegt väjt, gått ”udenom” allt – men som ändå blir så gripande. Credot pekar uppfordrande på vår moderna belägenhet. Vi är alla Peer Gynt. 

 

TEATER

PEER GYNT

Av Henrik Ibsen  

Översättning Lars Forssell

Regi Michael Thalheimer

Dramaten, Stockholm

Speltid 2.45

 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Maria Edström här. 

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med PM Nilsson och Göran Greider om bildningskultur och folkhälsa för barn. Programmet finns också som podcast. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!