Hurra, vilken bra tv-teater det blev

RECENSION. Coronaviruset verkar på teatern som en Thomas Cromwell – han med den snipiga munnen och fula mössan som i 1600-talets England stängde ner all teaterverksamhet. Tyst och kallt blev det eftersom teater är verkliga kroppar på såväl scen som i salong, då som nu. Men digitala ettor och nollor kan numera, mer eller mindre lyckat, räcka lång näsa åt den gamle puritanen.

I dagens läge är det som vatten för en törstande i öknen att Teater Galeasen lagt ut sin uppsättning av Mikhail Durnenkovs ”Är det krig än” i 10 digitala scener på sin hemsida. Planen var redan från början att spela ett fåtal föreställningar för publik och sen göra en webb-version - som alla fria grupper är Galeasen överlevnadsexperter.

I samma veva har både Aftonbladets Cecilia Djurberg och Leif Zern i Dagens Nyheter riktat blicken mot de fria gruppernas belägenhet. Äntligen lite kredd i coronakrisen till den lägst betalda, men mest teatralt nyskapande blåslampan i röven på institutionerna.

Och inte minst gäller detta Galeasen som sen 1987 stenhårt hållit stilen och där de senaste årens introducerande av en rad östeuropeiska och ryska dramatiker imponerat; inte minst Tadeusz Slobodzianek med ”Vår klass” och senast ryssen Ivan Vyrypaev. 

Och den ryske, internationellt spelade Durnenkovs episodiska, mångröstade pjäs har nu i Natalie Ringlers begåvade regi blivit en riktig fullträff. Över Jens Sethzmans scenrum draperat med genomskinliga plastskynken och enkla metallstolar vilar nåt provisorisk, liksom snabbt färdigställt. De fyra skådespelarna bär slappa vardagsläder med munskyddet runt hals eller över mun, har plasthandskar och bleka ansikten med mörka ringar runt ögonen. 

Ensemblen är djävulskt skicklig på att uttrycka den här existentiella ambivalensen.

Men det handlar inte per se om en pandemi eller ett krig. Durnenkov beskriver den avgrund som plötsligt kan öppna sig i en ”vanlig” värld av mobiler, flygplatser, onkolog-mottagningar, nyhetssändningar, demonstrationer, simhallar och sluta-röka-föredrag. Alla känslor väcker direkt sin motsats och ensemblen är djävulskt skicklig på att uttrycka den här existentiella ambivalensen. Både det yttre och det inre trycket får scengestalterna att implo-explodera och Malin Mases Arvidsson, Otto Hargne, Kardo Mirza och Freddy Åsblom hittar hela tiden exakt tonfall. Min favorit är mannen som på cancermottagningen låtsas vara en AI-robot och först väcker ilska hos sina medpatienter men till sist ömhet.

Själva inspelningen är heller inte den skvader som en filmad scenföreställning ofta blir utan en välgjord moderniserad ”tv-teater”. En konstnärligt genomtänkt upplevelse skapad för att se på en skärm, hurra!

Så lång näsa, Cromwell.

Maria Edström är kritiker på Expressen Kultur.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.