Hur Jenny Lind lät är den verkliga gåtan

RECENSION. Om den internationella sopranen Jenny Lind från Klara-kvarteren vet man att hon var ett underbarn som blev upptäckt när hon sjöng i ett fönster, att hennes mamma lämnade bort henne och sen ville ha henne tillbaka, att H C Andersen var olyckligt förälskad i henne, men att hon sa att de skulle fått för fula barn. Man känner till den djupa vänskapen med tonsättaren Felix Mendelssohn och att P T Barnum, ”The Greatest showman on earth” gjorde henne till superstar i USA. Med mera.

Det man paradoxalt nog inte vet är hur hon faktiskt lät. Av repertoaren förstår vi att hon måste ha varit tekniskt skicklig. Men vad det var som fick människor att komma i tusentals för att höra henne, svimma av som Beatles-fans, den mångomvittnade utstrålningen. Detta är den verkliga gåtan.

Därför är det helt rimligt att upphovspersonerna Sara Jangfeldt och Rikard Bergqvist till stora delar frigjort sig från den klassiska repertoaren, inte försökt sig på det omöjliga uppdraget att hitta hennes sound. Det har gjorts otaliga ”Jenny Lind-konserter” där sopraner lajvat Jenny Lind genom att helt enkelt sjunga ariorna på hennes repertoar. Men alla som är lite intresserade av sång vet hur mycket en sopran skiljer sig från en annan. När Jangfeldt sjunger ett stycke ur ”Casta diva” är det idén om en gudabenådad sångerska hon gestaltar. Så mycket mer opera blir det inte.

Inte en död minut. Ett liv som i en liten ask.

Tillsammans har Jangfeldt och Bergqvist skapat lättsmält pedagogisk musikteater om en svunnen stjärna. Vissa sångtexter är på gränsen till Disney-musikal-banala. Men det är tajt som tusan och elegant i Anna Dolatas kostym och scen. Smart och skickligt sammanfogat. Inte en död minut. Ett liv som i en liten ask.

Den karismatiska och mångbegåvade Sara Jangfeldt har publiken i sin hand och tar den med på en framgångssaga som saknar motstycke i svensk kulturhistoria. Det är en gåta att inte SVT för länge sedan har förvandlat hennes liv till nationellt tv-drama i tio avsnitt.

Nu var vi i alla fall några lyckligt lottade som fick mersmak över en skål med soppa. Vi som minns hur det var att ha en 50-lapp i fickan prydd med Jenny Linds porträtt.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

Lunch med Montelius: Martina säger förlåt

PODCAST. Kulturtanternas podd krisar som The Beatles. Dessutom: Christina Schollin som Lady Macbeth – en bra eller dålig idé?