Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Höstsonaten / Dramaten

Margareta Sörenson: Marie Göranzon och Maria Bonnevie spelar Bergmans Höstsonaten på väl stämda instrument i bästa trim.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

HÖSTSONATEN | Av Ingmar Bergman | Regi Stefan Larsson | Dramaten, Stockholm. Speltid 1.50

Än får vi tydligen vänta innan någon repar mod nog att göra sig fri från förlagan, Ingmar Bergmans formstarka filmvärld. Hans bilder har växt fast i berättelserna, men Bergmans film Höstsonaten från 1978 är också ett drama så nyansrikt och laddat att det både tål och förtjänar om- och nytolkningar.
På frågan ”Varför teater?” kan man enkelt svara Marie Göranzon och Maria Bonnevie. De är svar nog. De spelar Bergmans noter på väl stämda instrument i bästa trim, personliga tolkningar där man anar levda erfarenheter silade genom fint polerad professionalism. Stefan Larsson lägger regin betydligt närmare filmens ramar än i sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap för Dramatens Lilla scen tidigare denna höst. Men en viktig förskjutning görs dock i Höstsonaten när perspektivet tippar över till dottern som ett pjäsens ’jag’. FN:s Barnkonvention fyller 20 år i år och synen på barnet som en individ med mänskliga rättigheter är i dag allas.

Maria Bonnevie skildrar en dotter som vet att hon har rätt att kräva respekt för den hon är. Hon ger flammande kraft åt kuraget att dåna ut sina aggressioner mot sin egotrippade mamma. Synen på kvinnors möjlighet och rätt att arbeta och ha en karriär utanför hemmet har också förändrats de senaste trettio åren. Det märks. Både Göranzon och Bonnevie kan skilja mellan konflikten arbete-familj och den psykologiska maktkampen när en mor försökt forma en dotter efter sina ideal.
Problemet är inte en mamma i karriären utan en människa som inte ’ser’ sina medmänniskor.
Marie Göranzon har en suverän humor som hon kan hantera i minidoser, och en häpnadsväckande förmåga att gestalta vilka oförenliga världar hon levt i som kringresande konsertpianist och som maka/mor. Uppsättningens dom är dock hård: en förälder som brustit i kärlek och förståelse kan inte ta upp de tappade trådarna senare.
Men varför på Dramatens stora scen? Svaret stavas förmodligen biljettintäkter, men drama, spelstil, musikhantering och teman skulle passa bättre på en mindre scen. Nu måste skådespelarna ropa ut sina repliker; det skapar en distans som svär mot verkets kärna. Det ger visserligen också möjlighet att värja sig mot Höstsonaten som terapi. Alla har inte döttrar. Men alla har en mamma.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!