Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hos Dorsin är Karl-Bertil Jonsson granne med Norén

Vanna Rosenberg som den ömma modern. Foto: ROBERT ELDRIM / ROBERT ELDRIM
Anton Lundqvist som en porträttlik Karl-Bertil. Foto: ROBERT ELDRIM / ROBERT ELDRIM
Peter Dalle som fadern tillika varuhusdirektören. Foto: ROBERT ELDRIM / ROBERT ELDRIM
Henrik Dorsin agerar berättaren. Foto: ROBERT ELDRIM / © ROBERT ELDRIM
Ur "Karl-Bertil Jonssons julafton". Foto: ROBERT ELDRIM / ROBERT ELDRIM

Karl-Bertil Jonsson sköter sin välgörenhet och mamma får ett nervsammanbrott.

Gunilla Brodrej ser en musikal för (nästan) hela familjen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MUSIKAL | RECENSION. Tage Danielssons text, Henrik Dorsins bearbetning, och tecknaren Per Åhlin själv med ett vakande öga över produktionen. Vad kan då gå fel med "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton"? Redan när ridån dras ifrån på Scalateaterns scen och blottar den frostiga bakgatan som alla känner igen klappar publiken händerna av förtjusning. Och inte undra på. Här sitter nog en och annan som har tittat på filmen varje år sedan 1975, när SVT gav den första gången.

Mjuka knän

Efter det sedvanliga saxofonintrot kommer en varmhjärtad och musikalisk hyllning till den älskade folkhemssagan. Rollerna liksom guppar fram över scengolvet med mjuka knän, precis som på filmen, och det liksom mycket annat här måste man tacka regissören och koreografen Anna Vnuk för. Man bara älskar ju mammans svajiga entré på julaftonsmorgonen, med glitter i håret och en bricka med levande ljus (Vanna Rosenberg). För att inte tala om Tyko Jonssons rödglödgade raseriutbrott på julaftonskvällen, redan retlig eftersom han blir störd framför tv-filmen (Peter Dalle). Och så Karl-Bertil Jonssons brådmogna livshållning, hans beskäftiga julprojekt (Anton Lundqvist). 

Men mest fastnar jag för Andreas Rothlin Svenssons porträtt av den berusade familjefadern på stan. Han förkroppsligar det stråk av allvar kring sociala orättvisor som gör den här berättelsen och filmen till mycket mer än en rolig halvtimme. "Gå hem till din stackars familj".

 

 

För bearbetning och sångtexter står Henrik Dorsin, som också fungerar som länken till publiken, den nöjda julvärden som tänker bjuda på nåt särskilt gott. Han är berättaren och har lagt in egna samtidskommentarer i sångtexterna som exempelvis går in på vilka som är vår tids rika knösar, eller vad som skulle reta upp Tyko Jonsson, Karl-Bertils stränge fader, om han levat i dag ("viktigpettrar som tar godhetsknark"). 

Ungjävel

Men över föreställningen vilar också en påtaglig stämning av Norén-jul. Lillasyster (Katrin Sundberg), som citerar svårtillgänglig lyrik i stället för julrim, tycker att föräldrarna ska skiljas. Vanna Rosenbergs "ömma moder" är på randen till ett nervsammanbrott. Hon har inte många repliker, men desto rikare kroppsspråk, och en uppfordrande sång där hon med plötslig vrede kräver att barnen ska tindra: "seså, var tacksam, ungjävel". Det är en något oväntad fördjupning som jag gillar men inte riktigt har sin motsvarighet i den övriga föreställningen. Ett sätt att landa hennes utbrott är genom den Monica Zetterlundska balladen "Fall snö", om det välsignade snöfallet som "vadderar vår värld" (och dämpar hennes ångest?). Den scenen är rörande på riktigt. Medan somliga nummer känns störande. De hade kunnat stryka några till förmån för talad dialog – det här är ju en ensemble där de flesta i första hand är skådespelare.

En frejdig musikal

Med det sagt. Calle Bagges musik och Henrik Dorsins texter vandrar i Hasseåtages fotspår, med samma musikaliska preferenser. Lägg till det ett ypperligt liveband helt i salig Gunnar Svenssons anda. Det är eklektiskt, språksäkert, nostalgiskt, elegant och roligt. 

"Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" är en frejdig och varm musikal med satir om sociala orättvisor, upptrissade förväntningar kring jul och sinnessjuk kommers. Men sedan är det julklappen som publiken får i slutet: Varsin pappersask som innehåller en krona att ge till nån som verkligen behöver. Då tänker jag på det som Dorsin berättar under föreställningen: en direktör på Karl-Bertil Jonssons tid tjänade fem gånger mer än en arbetare, medan dagens direktörer tjänar 50 gånger mer. Jag blir dyster vid tanken på att alla lägger sin krona i nåns pappmugg och sedan inte tänker mer på den saken. 

 

Musikal

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Efter Tage Danielsson

Bearbetning och sångtexter Henrik Dorsin

Musik och kapellmästare Carl Bagge

Regi Anna Vnuk

Scenograf Pelle Magnestam

Kostym och mask Susanna Rafstedt

Produktionsdesign Per Åhlin

Scalateatern, Stockholm

Speltid 2 t.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!