Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hos Beckett händer ingenting – två gånger om

Per Svensson, Johan Ulveson, Torkel Petersson och Jonas Karlsson i ”I väntan på Godot”.Foto: Sören Vilks
Jonas Karlsson, Johan Ulveson och den övriga ensemblen i ”I väntan på Godot”.Foto: Sören Vilks

Hanna Nordenhök ser en Beckett-klassiker iscensättas med stor känslighet för språkets avgrunder.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Karl Dunérs iscensättning av ”I väntan på Godot” på Dramaten har inga eller få referenser till ett igenkännbart nu. Scenen liknar en ljus akvarellteckning av ett stiliserat landskap bortom tiden. En gång debuterade Dunér som ung regissör med samma pjäs på samma teater, och har ofta pratat om Samuel Becketts starka påverkan på hans eget konstnärskap. 

Det finns en återhållenhet och vördnad i hans handlag med texten och de mycket specifika scenanvisningarna som vilar i en djup förtrogenhet med dess grundpremisser, men som också gör föreställningen mer enahanda än vad den hade kunnat bli. 

Enahanda är nu visserligen denna pjäsklassikers mellannamn – ingenting händer och dessutom två gånger, som man brukar säga om de två akterna som är varandras förvridna skrattspeglar. Ömsint noggrannhet präglar Dunérs regi och scenbild, som närmast totalt förlitar sig på sprängkraften hos Becketts text utan att klistra på den några onödigheter. Så: här har vi dem igen, de två olycksbröderna Estragon (Jonas Karlsson) och Vladimir (Johan Ulvesson) vars ensamma och repetitiva väntan på den frånvarande Godot enbart avbryts av den melankoliske tyrannen Pozzo (Torkel Petersson) och hans halssnarade slav Lucky (Per Svensson), varav den senare givetvis bär samma långa vita peruk som vanligt. 

Både kostym och skådespel ger små hälsningar till Becketts förtjusning i Chaplin och Buster Keaton, och det slapstickas frikostigt och byts plommonstop och krånglas med skor på ett sätt som ibland känns väl bekant.  

Och kanske räcker det så. En tid som vår behöver i alla händelser Beckett. Hans motvilja mot att ställa innehåll före form, tydlighet före komplexitet, världen av ”debet och kredit”, som han kallar den i brev, före ”världen som öppnar sig på skrivpapperet” – Becketts hävdande av en mer ogripbar, lös, poetisk men också avgrundslik existens bortom en rationellt kommunicerbar sådan ger lyckorus i en samtid som ofta hemfaller åt estetisk förenkling. 

Becketts språk är ett rörlighetens språk, det blir vind, stammande, andning. Eller som här: ett cirklande, uppbrutet, papegojlikt ekande och liksom kringdrivande språk, framtalat mellan luffare, mellan hemlösa, identitetslösa och egendomslösa vandrare i väntan på ett intet. 

Dunér åstadkommer en stillsam, välspelad men inte särskilt utmanande föreställning som förmodligen inte kommer att bli samma succé som hans uppsättning av ”Krapps sista band” häromåret. Det hindrar inte att det gnistrar till och i stunder blir berörande teater, en mänsklig sång, ett borrhål i språkets hinna för att avtäcka den andra, naknare tillvaro som lurar där bakom.  

Teater

I väntan på Godot

Av Samuel Beckett

Översättning Magnus Hedlund

Regi och scenografi Karl Dunér

Kostym Helle Carlsson

Ljus Torkel Blomkvist

Dramaten

Speltid 2.40 t.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är Asparna. 

Därför var det fel att ge Peter Handke Nobelpriset i litteratur: