Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon vill pissa i hjärnan på en Östermalmstant

Lo Kauppi.Foto: Matilda Rahm / Fotograf Matilda Rahm 2019
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren
Mikaela Blomqvist. Foto: Alexander Palmestål.

En cykelbudstrickster går till attack mot det löjliga klassamhället. 

Mikaela Blomqvist ser Martina Montelius nya pjäs ”Föddhora” på Teater Brunnsgatan Fyra. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Titeln på Teater Brunnsgatan Fyras nya pjäs rymmer en apart ordlek: ”Föddhora”, Foodora. Länken mellan prostitution och företaget som levererar hämtmat medelst underbetalda cyklister är Terese, konturskarpt gestaltad av Lo Kauppi

Hennes otympliga ryggsäck och cykelhjälm är omisskännligt knallrosa. En saknad framtand skvallrar om ett liv i utsatthet. Under en drygt timslång monolog, skriven och regisserad av teaterns konstnärliga ledare Martina Montelius, är hon i färd med att leverera en tandoorikyckling till en omöjlig adress på Östermalm.

Jag tror inte att jag förstör pjäsen om jag avslöjar att kycklingen aldrig når sitt mål. ”Föddhora” drivs inte framåt av sin knappa handling utan av Tereses aldrig sinande svada. Med tydligt drag av trickster ger hon sin bild av vårt löjliga klassamhälle och av olika torskar hon träffat i det. Kauppi har en magnifik oberäknelighet i sitt spel. Avvaktande och plockigt rör hon sig i scenrummets grusiga gränd innan hon går till halvt road attack, bara för att åter lugna sig, dra upp sina ständigt nedhasande stretchjeans och hoppa på sin tomt trampande cykel.

Lo Kauppi i ”Föddhora”. Foto: Niklas Hellgren

Egentligen manar pjäsens ämne till en varsam hantering men Montelius briljerar med skenbar vårdslöshet. Hennes karaktäristiskt lekfulla språk vrids mot det grova och får en ny, fördjupad mening. Övergången mellan den metaforiska önskan Terese uttrycker om att pissa en Östermalmstant i hjärnan och en torsk faktiska önskan om att hänga vikter från Tereses bröstvårtor eller göra hennes hud koboltblå är oväntat snabb och lämnar publiken ogarderad. Verkligheten liknar grotesken. Den som tvivlar på det uppmanas att läsa de inlägg från Flashback som klistrats upp i teaterns foajé där olika prostituerade kvinnor recenseras med bisarr skamlöshet.

Föreställningen bygger inte på socialrealism utan, om neologismen tillåts, på socialabsurdism.

Mot den bakgrunden bör ”Föddhora” ses som en motattack mer än en anklagelseakt. Ändå vet jag först inte vad jag skall ta mig till med den grymma historien om den prostituerade Marisol. Mordet på henne beskrivs som en förvriden version av Rasmus på luffen: en 14-åring som ville våldta någon, en äldre man som ville mörda någon. Det finns liknande fall i verkligheten men i Tereses berättelse ligger Marisols lik utspritt över Östermalm, samtidigt som hennes banemän befinner sig på fri fot.

När Terese i slutscenen trampar vidare på sin stationära cykel, för alltid på väg med sin kyckling, för alltid sökande efter Marisol och för alltid mitt i sin monolog, förstår jag. Föreställningen bygger inte på socialrealism utan, om neologismen tillåts, på socialabsurdism. Inte mig emot. Med sin avsaknad av bekväm sentimentalitet är ”Föddhora” befriande, drabbande och oväntad underhållande.

Teater

Föddhora

Av och regi Martina Montelius

Med Lo Kauppi

Scenografi Figge Norling

Ljud Robin Auoja

Teater Brunnsgatan Fyra, Stockholm

Av Mikaela Blomqvist

Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras ”Föddhora” av Mikaela Blomqvist, kritiker i Göteborgs-Posten.

Kulturlivet – snart en mansfri zon? 

Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen överger kulturlivet. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen