Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon låter sig inte skrämmas av sina bröders hot om våld

Maia Hansson Bergqvist, Hamadi Khemiri. Foto: Foto Sara P Borgström.
Maia Hansson Bergqvist, David Arnesen, Siri Hamari. Foto: Sara P Borgström.
Razmus Nyström (Ombra), Simon Norrthon (Bosola).Foto: Sara P Borgström.
Gunilla Brodrej.Foto: OLLE SPORRONG

För första gången i Sverige spelas John Websters pjäs ”Furstinnan av Amalfi”.

Gunilla Brodrej ser nånting så märkligt som en teaterfest om hedersmord.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det gapar stolar tomma på premiären av ”Furstinnan av Amalfi” på Dramatens stora scen. Beror det på Corona-rädslan, Melodifestivalen eller – kanske troligast – på att man spelar en obekant pjäs av John Webster utan publikdragande skådespelare? Publikmagneten i sammanhanget är regissören, Suzanne Osten. Och under de första två och en halv-timmarna av pjäsen från Shakespeares tid finns det fog för det. Och anledningar att återigen ompröva det eventuella suget efter stora beprövade namn. 

Dramat, som bygger på en sann historia, handlar i korthet om en ung änka som är strängt och närmast svartsjukt övervakad av sina båda bröder. Hederskulturen tillåter inte att hon gifter om sig. Hon låtsas lyssna på dem, men låter sig inte skrämmas och yttrar en av textens många sentenser: ”allt bråk, all strid i världen runtomkring är något att beklaga, inte skrämmas av”. Även om furstinnan, ska det visa sig, egentligen borde ha all anledning att vara rädd. Verket laddar upp för den sortens blodbad som 1600-tals-publiken väntade sig och som i dag för tankarna till ”Game of thrones”. Vad mördandet har för syfte efter att furstinnan har mördats är något oklart. Kanske handlar det om alltings meningslöshet. Och kanske är det där Suzanne Osten tycks tappa tråden och skådespelarna övergår till stiliserat spel och mekaniskt dödande på snurrscenen. Det blir tyvärr lika enformigt som att studera innehållet i en roterande hushållsassistent.

Dessförinnan är det en spirituell, rolig och dynamisk pjäs. En teaterfest om hedersmord? Ja, det går. I alla fall tills Maia Hansson Bergqvists orädda och rappa furstinna dör, då känns det ungefär lika tomt som det alltid gör när Mercutio dör i ”Romeo och Julia”. Föreställningen behöver henne. I relation till sina bröder, den despotiske fursten, spelad av en liksom lugnt vansinnesbrinnande Hamadi Khemiri, och kardinalen på gränsen till nervsammanbrott, Rasmus Luthander. Men kanske ännu mer i relation till sin kammarjungfru, framsprungen ur Siri Hamaris komiska geni. Snillrikt är dubblerandet av den svekfulle dubbelnaturen, lönnmördaren och spionen Bosola (Simon Norrthon), som får dela sina repliker med skådisaspiranten (Ombra) Razmus Nyström

Parar ihop roller som spelkort i en kortlek.

Men man hade gott kunnat stryka ner pjäsen med större mod. Säkert vill Osten hedra sin gamla parhäst Per Lysanders lysande översättning då den nu spelas i Sverige för första gången. Och vilken vacker inramning den får. Anna Heymowskas scenografi och kostym hade passat lika bra på anrika The Globe –  bemålade blommor på en lindblomsgrön tvåvåningsbyggnad med balkonger och gallerier. Dramatiskt effektfulla fanor och standarer. Dystert och mörkt på baksidan av det roterande bygget. Lekfullt tidstrogna kostymer i färger som pedagogiskt och vackert parar ihop roller som spelkort i en kortlek.

För den som vill se pjäsen vill jag inte avslöja slutet.

Niki & The Dove vid varsina slagverk på scenen tillför ytterligare en dimension som för verket närmare våra egna hjärtan. Ja, 75 procent av denna pjäs är verkligen en pärla på blankvers, med sång, dans och upptåg. En där orden förtjusar, roar, oroar och förtrollar. Som Elin Klingas intrigerande Julia säger ”nu ska jag linda min tunga kring hans fåfänga”. Vilken bra liknelse för konsten att prata omkull någon genom smicker. 

För den som vill se pjäsen vill jag inte avslöja slutet som definitivt väckte mig från sista aktens mekaniska deklamation. Det var ett sånt där slut som man gör bara för att man vill och kan. Och jag kan föreställa mig Osten när hon presenterar idén på en repetition. Hon kanske pratar om pjäsen som ett ljus i mörkret, om Websters kvinnogestalter som är flera hundra år före sin tid. Som astronauter. Så skickligt hon lindar sin tunga. Sedan kan det ju vara svårt att stå emot. 

Teater

FURSTINNAN AV AMALFI

Av John Webster

Regi Suzanne Osten

Översättning och bearbetning Per Lysander

Peruk och mask Mimmi Lindell, Peter Westerberg

Scenografi och kostym Anna Heymowska

Ljus Torkel Blomkvist

Koreografi Rasmus Ölme

Musik Niki & The Dove, Per Tjernberg

Slagverk Anna Lund, Åke Eriksson

Med David Arnesen, Maia Hansson Bergqvist, Siri Hamari, Hamadi Khemiri, Elin Klinga, 

Rasmus Luthander, Simon Norrthon, Razmus Nyström, Kristina Törnqvist, Pierre Wilkner

Dramaten

Speltid 4 t

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

Lyssna på senaste avsnittet av Lunch med Montelius.