Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Herrar i hagen

Trätobröder. Magnus Roosmann och Johan Ulveson som Engelbrekt och Axel i föreställningen "Hjälp sökes" på Orionteatern.Foto: Martin Skoog

Orionteatern i Stockholm firar 30 år med både folk och fä och högt och lågt på scenen.

Gunilla Brodrej blir gråtmild av en liten musikal som bär på ett stort mysterium.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

MUSIKAL

HJÄLP SÖKES | Av Kristina Lugn (text), Björn Ulvaeus (text) och Benny Andersson (musik) | Regi Lars Rudolfsson | Orionteatern, Stockholm | Speltid 1.45 t.

Scenen är en gårdsplan utanför en bondgård på väg mot förfall. Två män med avbrutna karriärer bakom sig, den ena litteraturvetare, den andra civilingenjör, har flyttat tillbaka till sin föräldragård. Ingen av dem vill egentligen vara där, men livet har sina förpliktelser mot levande och döda. De har ett arv att förvalta. Som Kristina Lugn skriver: de "traskar omkring i blodsband".

Magnus Roosmann och Johan Ulveson spelar trätobröderna Engelbrekt och Axel som sätter en ära i att inte koka morgonkaffe till den andre. De kan varken förmå sig till att ta hand om varandra eller gården. Boskapen, en ständig källa till gnabb. Det är som att möta Hadar och hans bror i Torgny Lindgrens "Hummelhonung", i ett tidigare liv. Deras liv ter sig så meningslöst att självmord medelst hängning framstår som en lysande idé. Men tanken på att även djuren skulle behöva hängas hindrar dem.

Kristina Lugns pjästext är full av tankekorn för väggbonader: "Kanske är vi bara bipersoner i Guds skälmroman om människan", "Bara musiken kan läsa mig på originalspråket". Omsorgsfulla meningar, vissa utspottade som loskor och andra mödosamt utkrystade, förstärker intrycket av att bröderna går här som gamla vargar, runt i ett hägn.

Björn Ulvaeus sångtexter tillför riktning i berättandet. Benny Andersson komponerar in stämningar i det vackert skiftande ljuset över den träbruna gården. Regissör Lars Rudolfssons fysiska regi modellerar fram fyra karaktärer. Johan Ulvesons avsexualiserade akademiker vinglar omkring på snedden medan Magnus Roosmans virilare karaktär för tankarna till Lennie i "Möss och människor".

In i de bägge brödernas liv kommer, via kontaktannons med rubriken "Hjälp sökes", tre personer: En stum mamma (djurtränaren Suzanne Berdino), hennes lika osäkra som självsäkra dotter (Sofia Pekkari) och en riktig, sagolik get (Kalleman). Han är inte ensamt djur på scenen. Uppsättningen rymmer bondgårdens hela menageri (från 2011 har Orionteatern även ett stall).

Den främmande trojkans närvaro får saker och ting att börja leva på gården som ett deus ex machina. Kanske inte som de bägge bröderna har tänkt. Den stumma kvinnans handlag med djuren vänder oväntat upp och ner på deras tillvaro. Kanske förkroppsligar hon föreställningen om det skimrande livet, mysteriet, det fulländade konstverket, det som alla längtar till.

Sofia Pekkari ser Engelbrekts skönhet och sjunger med förbluffande fin röst, lite som Helen Sjöholms minus kräm. Det är ingen idé att försöka värja sig mot ömtåligheten och sentimentaliteten när Pekkari framför höjdpunkten "Den jag ville vara". Musiken gör med publiken det som Berdino gör med djuren. Hur tung och trulig man än känner sig så drabbas man av gråtmildhet. Kan någon underrätta Svensktoppen?

Man blir dessutom så grundligt avväpnad av att alla djuren på gården (kor, häst, gäss, hundar, grisar) uppvisar ett närmast gudomligt lugn. "Människan har alltid varit och bör förbli, ett mysterium" avslutar Lugn sin text. I relationen med djur fördjupas det mysteriet. "Förståelse är för veklingar" skriver Lugn. Styrkt av att inte riktigt förstå vad det här var, lämnar man således Orionteaterns jubileumsföreställning med ett lätt och uppvärmt hjärta.