Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Här är Lars Noréns andra temperament

Ensemblen i ”Temps mort”.
Foto: Sara P Borgström
Ann Petrén i ”Temps mort”.
Foto: Sara P Borgström
Simon Norrthon i ”Temps mort”.
Foto: Sara P Borgström

Suzanne Osten och ensemble gör ”Temps mort” av Lars Norén på Kulturhuset stadsteatern.

Maria Edström ser en regissör i högform tvinna samman de båda dramatikernas verk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Så vrider Suzanne Osten historieskrivningen rätt; det var faktiskt hon som fick Lars Norén att bli en scenens dramatiker, gav hans pjäser form och rytm, humor och kroppslighet. 1981 hade ”En fruktansvärd lycka” premiär i en repetitionssal på Stockholms stadsteater och Osten hade fått slåss för att sätta upp pjäsen om dessa ”gräsliga, ömkliga och roliga människor” - ur programbladet från 1981. Ytterligare en omtalad uppsättning, ”Underjordens leende” gjordes innan Norén fortsatte med regissören Björn Melander och de så kallade hotellpjäserna som gjorde dramatikern rikskänd.

Men Osten ska nog inte sörja att Norén vände sig bort till manliga regissörer, hon fick luft och utrymme att forma sin egen banbrytande teaterestetik. ”I lusthuset”, ”Besvärliga människor” och ”Det allra viktigaste” tillhör – precis som hennes Norén-uppsättningar - mina avgörande teaterupplevelser. 

När nu Osten och Norén möts igen efter drygt 40 år med hans efterlämnade pjäs ”Temps mort” kan hon inte låta bli att tvinna samman deras verk. Rollfigurerna ur ”Besvärliga människor”, från 1999, kallad hennes ”Personkrets 3:1”, har fått sig en nyskriven prolog av Erik Uddenberg ”Sju besvärliga människor söker Lars Norén” (en blinkning till dramatikern Luigi Pirandello) . Vi i publiken får sitta på scenen och se de sju skådespelarna i salongen dividera om hur omöjligt och jobbigt det kommer bli att spela Norén och alla vill vara ”den psykiskt sjuka unga flickan som Norén älskar”. Det är mycket roligt och lätt hädiskt. 

 ”Temps mort” betyder paus eller timeout och efter en paus sätter pjäsen i gång, nu med publiken i salongen. Och in kommer de sju utan namn, i ett slags märkliga stora kappor med en siffra på ryggen – som indikerar deras ålder – och undrar var de hamnat. Scenografen Annika Tosti har skapat ett stort scenrum med ljusa draperier, en stor hög staplade stolar (de vi just suttit på) och annan slumpvis rekvisita som i ett teaterförråd – ett provisorium, ett mellanrum, något ofärdigt. De sju är i ett slags limbo mellan liv och död, de kan inte gå vidare, de måste minnas, måste berätta. 

Först som sist: detta är en ljuvlig ensemble som gör det yppersta av denna text och av en regissör i uppenbar toppform. Alla – Andreas Kundlers ledsne man, Simon Norrthons blinde man, Per Sandbergs ”glädjespridare” (en urjobbig översexuell karlslok), Anna Takanens prudentliga kvinna som sörjer sin hund, Ann Petréns 93-åring som minns sin mammas nakna rygg i koncentrationslägret, Cilla Thorells gravida kvinna som undrar om barnet i magen lever, Thora Möller Jensens 13-åring vars självupptagne pappa skriver konstiga böcker – alla bjuder på det mest lekfulla, roliga och sorgliga som Osten kan förmå en ensemble till. 

Det hela är som ett böljande oratorium, fyllt av rörelse och musik, där orkestern på scen, Anna Lund, Natasja Dluzewska och Magdalena Eriksson också komponerat musiken som inlemmas helt organiskt. Än en gång ger Osten rytm, kropp och humor åt Norén. 

Den sene Norén sysslade med åldrande och död, senast med ”Andante” på Dramaten i egen regi och sneglade inte minst åt Jon Fosse. Men Norén har ett helt annat temperament – alltid hemlös, alltid rasande, alltid bedövande rolig. 

Och han finns med Norén, koreografen Rasmus Ölme svartklädd med rakat huvud dansar fram ”Norén” som en stum men uppmärksam, nyfiken, intresserad regissör. Hans närvaro är som ett förslag på vad meningen med denna jäkla lilla stund på jorden kan vara. Kanske att skapa, att alltid befinna sig i nyfiken rörelse. 

Precis som Osten, precis som Norén.


TEATER

TEMPS MORT

Av Lars Norén

Prologen Sju besvärliga människor söker Lars Norén av Erik Uddenberg

Regi Suzanne Osten

Scenografi och kostym Annika Tosti

Ljus Torkel Blomkvist

Komposition Magdalena Eriksson och Anna Lund

Mask Linda Gonçalves

Koreograf Rasmus Ölme

Med Andreas Kundler, Thora Möller Jensen, Simon Norrthon, Ann Petrén, Per Sandberg, Anna Takanen, Cilla Thorell, Rasmus Ölme, Anna Lund, Natasja Dluzewska och Magdalena Eriksson

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Speltid 1.50 t.


Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.