Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hänförande "La Traviata" på Norrlandsoperan

Per Lindström (Alfredo) grälar med Violetta (Magdalena Risberg). Foto: Mats Bäcker
Magdalena Risberg i centrum. Foto: Mats Bäcker
Oskar Bergström (Markis dÓbigny), Stefan Lindström (Baron Douphol), Martin Hedström (Doktor Grenvil) och Susanna Levonen (Flora Bervoix). Foto: Mats Bäcker
Magdalena Risberg som Violetta. Foto: Mats Bäcker.

Magdalena Risberg gör att man vill döpa om operan till Violetta.

Gunilla Brodrej ser en bländande uppsättning av "La Traviata" i Umeå.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | RECENSION. Inledningsscenen på Norrlandsoperan är bländande vacker i all sin snillrika enkelhet. Som en äkta pärla i natten svävar Violetta.

Det tar en stund innan man förstår hur ögat lurats av de vinklade speglarna, men den upptäckten är hänförande i sig.

Hon, operans huvudperson, rör sig tyngdlöst i ett böljande hav av vit satin. Det är som att hon återkommer från medvetslösheten för att leva ännu en stund på jorden. Och där, mot en fond av sorglöst festande, kommer hon att träffa sitt livs kärlek, Alfredo. Sedan kan hon återvända till det vita töcken varifrån hon kom. Lika ensam, men kanske lite mer en hel människa.

 

 

Sopranen Magdalena Risberg gör sin första Violetta i en större produktion och det är en debut som det har surrats om. Ryktet om sångförbud på generalrepetitionen viskas det om i premiärpubliken.

Men man hör inte ett spår av röstproblem.

Det här är Risbergs genombrott.

Det finns egentligen tre nyckelscener i denna tårdrypande och extravaganta melodram av Verdi, byggd på Alexandre Dumàs (d.y.) roman ”Kameliadamen”. Violetta är med i dem alla. Och även om det här är traditionell heteronormativ kärlek så det bara sjunger om det, och sopranen som vanligt dör som resultat av att hon tagit kommande över sin egen sexualitet så är Violetta den viktigaste personen i verket. Per Lindströms Alfredo är liksom bara en katalysator för hennes aktion. Först hette operan "Violetta", sedan ändrades det till den ytterst subjektiva titeln "La Traviata – Den vilseförda".

Dödsmärkt livslust

Den första viktiga scenen är Violettas stora aria i första akten där hon uttrycker sin ambivalenta, dödsmärkta livslust. Hennes livsstil innebär kärlek mot ekonomisk eller materiell ersättning och nu har hon drabbats av äkta kärlek och vet inte om hon ska våga lita på och följa den känslan. Kanske känner hon också av att hon är dödsmärkt, av sin lungsjukdom. Åtminstone får jag den upplevelsen när Risberg sjunger. Sällan har väl ordet "glädje" (Mira Bartovs översättning) handlat mer om sorg. Oerhört gripande.

Familjens heder

Den andra scenen infaller i andra akten när Alfredos far Germont övertalar Violetta att bryta med hans son för att rädda familjens heder. Även den scenen är rörande och stark, även om jag sett ännu ömmare versioner. Det är ju bara delvis upp till regissören att avgöra hur relationen mellan Violetta och den stränga pappan till hennes Alfredo ska se ut. Verdis musik är prövande och känslig. Barytonen Gabriel Suovanen gör dock ett fint porträtt av Germont och scenen lever trots klumpiga entréer och sortier och lite si och så med intonationen.

Gabriel Suovanen (Giorgio Germont) och Magdalena Risberg (Violetta Valéry). Foto: Mats Bäcker

 

Den sista viktiga scenen är Violettas avsked till livet, "Addio del Passato", som bland andra Maria Callas tolkat så oefterhärmligt. Här är Violetta dödssjuk och ensam, sånär som på sin trotjänare Annina (en parant Susanna Levonen som även spelar festfixaren Flora Bervoix). I ett brev läser Violetta att Alfredo är på väg och allt ska bli bra. Men det är ju försent.

Norrlandsoperans orkester kan producera de ljuvligaste pianissimon under ledning av Eric Solén. De kan konsten att krackelera vackert, de vårdar kromatiken. Det är rejält tryck i kören. Men ibland saknar jag en sammanhållen båge, det blir lite hackigt, och två pauser gynnar inte detta. Risberg drar även det lasset, det sammanhållande.

Hur hon sedan dör vill jag inte avslöja, men även om Linus Fellboms hisnande slut ger mig ont i magen av dödsångest kan jag inte komma ifrån känslan av att medlen helgade ändamålet och inte tvärtom. 

Något saknas

Det är som att man måste välja. Spektakulära sceniska lösningar eller intimt kammarspel. Och då är det en välsignelse att Risberg kan fylla ut det psykologiska tomrum som uppstår när människorna inte riktigt möts. För, ja, här saknas något. Hur var det med den där himlastormande kärlekshistorien mellan Alfredo och Violetta? Allt det vackra, sorgsna och djupt kända som Per Lindströms Alfredo sjöng om. Hur såg det egentligen ut?

 

 

Opera

La Traviata

Av Giuseppe Verdi

Libretto Franceso Maria Piave

Dirigent Eric Solén

Regi, scenografi, ljusdesign Linus Fellbom

Kostymdesign Silvia Aymonino

Assisterande kostymdesigner Vera Pierantoni Giua

Koreograf och biträdande regissör Lars Bethke

Mask och peruk Therésia Frisk

Kormästare Anders Lundström

Svensk text Mira Bartov

Norrlandsoperan, Umeå

Speltid 2.5 t inklusive två pauser

Gunilla Brodrej är scenkonstredaktör och kritiker på Expressen Kultur.