Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Operapubliken möter tiggare – gud, så bra!

Denisa Mâcâu, Ioan Mâcâu och Liliana Mâcâu.Foto: Markus Gårder
Ur "Förklädd gud" på Folkoperan. Lelo Nika i mitten. Lill Lindfors, en av tre recitatörer th. Foto: MARKUS GÅRDER
Ur "Förklädd gud" på Folkoperan.Foto: MARKUS GÅRDER

Det kunde vara vanskligt att kombinera "Förklädd gud" med romska tiggares levnadsöden.

Men Folkoperan gör detta med självklarhet, skriver Gunilla Brodrej.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Faktaruta

Förklädd gud
Lars-Erik Larsson och Lelo Nika (musik)

Hjalmar Gullberg (text)

Folkoperans vokalensemble

Kör (fyra olika)

Folkoperans orkester

Regi Malin Stenberg

Dirigent Marie Rosenmir

Folkoperan, Stockholm

Speltid 1.15 t.

Folkoperan i Stockholm är bra på buzz marketing.

21 januari ersattes texten på några tiggares kartongskyltar med ett erbjudande om gratisbiljetter till en föreställning som de själva medverkade i. Efter 12 timmars ”tiggande” var det till slut en person som läste erbjudandet och fick sina två biljetter.  Cynikern inom mig pep nåt om att detta kunde vara ett sätt att utnyttja en redan utsatt grupp.  

Men det pipet blev inte långvarigt. Ty detta blixtbelyser ju det faktum att vi har slutat att se dem. Vänder bort blicken, rusar förbi med våra dåliga samveten. I ”Förklädd gud” får Folkoperans publik möta dem öga mot öga. Dels på scenen som statister och dels på film i fonden där de intervjuas på sitt eget språk.

”Förklädd gud” görs alltså i samarbete med ett antal tiggare, eller EU-medborgare, som är den mera respektfulla benämningen i programmet. 

Lars-Erik Larssons svit

De är projektanställda och har fått så värdig och varsam regi på scen och i de filmade intervjusekvenserna att den sortens kritik som handlar om att de skulle bli utnyttjade på ett eller annat sätt känns helt illegitim. Det rör sig inte heller om någon plakatteater. Budskapet smiter liksom in bakvägen insvepta och omfamnade som vi är av Lars-Erik Larssons senromantiska svit för kör och orkester och accordeonisten Lelo Nikas ekvilibrism från Balkan.

Värdigt sätt att hantera amatörer

Folkoperan har de senaste åren sjösatt ett antal humanistiska projekt som har inbegripit amatörer: Gamla kvinnor berättade sitt livs historia i ”Carmina burana” 2012 och barn presenterade en handlingsplan för framtiden i Mozarts rekviem 2015.

Men först nu tycker jag att de har funnit en helgjuten och värdig form för att hantera den här sortens amatörer. Acklamation till regissören, Malin Stenberg, för det.

Egentligen vill jag inte gå in närmare på hur det är gjort, bara att ansiktena och blickarna (inte bedjande, utan öppna) hos de intervjuade tiggarna går precis rakt in under huden. Hjalmar Gullbergs text, ”Ej för de starka i världen men de svaga…”, beskriver ett trögt och kyligt folk som inte ser guden som vandrar omkring i herdekappa. Inom varje människa finns ju en själ, en gud om man talar med Gullberg.  

Strunt i samvetet

Tiggarnas berättelser handlar om ungdomsförälskelser, fotboll, djur, barn. Saker som alla kan relatera till. Strunt i samvetsfrågan. Där kan vi mötas. 

Samtidigt har Jonas Forssell gjort ett strålande arrangemangsarbete så att Lars-Erik Larssons sönderälskade svenska svit sömlöst vävs samman med Lelo Nikas romska supersväng. Marie Rosenmir dansdirigerar Folkoperans orkester. Gud så bra! Det hela är gjort med så mycket fingertoppskänsla att man vill gråta. 

Och då har jag inte ens nämnt sångsolisterna eller recitatören för det känns liksom inte viktigt att framhäva dem framför någon annan. 

Utanför portarna är det råkallt igen.

 

Gunilla Brodrej är musikredaktör och kritiker på Expressens kultursida.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.