Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Glädjande när män inom teatern skarpt tar ställning

Reebecka Hemse och Danilo BejaranoFoto: Sören Vilks.
Rebecka Hemse.Foto: Andrea Grettve.
Alexander Salzberger. Foto: Andrea Grettve.Detta fält får inte än
Danilo Bejarano i ”Linje lusta”Foto: Andrea Grettve
Foto: OLLE SPORRONG

I ”Linje Lusta” liknar konsten livet.

Maria Edström ser Dramatens uppsättning mitt i turbulensen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. När Danilo Bejaranos Stanley Kowalski rasande kastar saker och Stella Kowalski spelad av Rebecka Hemse skriker bakom scenen, får ett plåster i pannan och Stanley ångerfullt mumlar ”Stella, Stella” – liknar konsten efter denna turbulenta vecka själva livet. 

”Linje Lusta” är den andra Tennesse Williams-pjäsen på Dramaten efter ”Orfeus stiger ned” vars sista föreställningar ställdes in. Det ironiska är att båda pjäserna handlar om kvinnors (och på sitt sätt även mäns) maktlöshet och underkastelse i en destruktiv könsmaktsordning som den homosexuelle anti-rasistiske sydstatssonen Williams visste allt om redan på 1940-talet. 

Atmosfär av trygghet

Och efter det både begripliga och skrämmande kokandet i det digitala offentliga rummet, vill jag försiktigt glädjas framför allt åt att män inom teatern skarpt tar ställning och att arbetsmiljön diskuteras friare på Dramaten. Alla talar om att strukturer måste förändras, men det räcker inte med bara policydokument eller handlingsplaner utan en riktig genomlysning av makt, inflytande och jämställdhet. Och ett slags etos bör genomsyra en arbetsplats så att dokument och planer får verklig bäring och betydelse. Och när jag ser skådespelarna på scenen, så nära, så intima i ett spel om kärlek och aggression, våld och sex, förljugenhet och klass - blir det så tydligt hur oundgänglig en atmosfär av trygghet och frihet måste vara i det arbetet.

Känd genom Brando

Hur ska man spela ”Linje Lusta” i detta såriga nu? Pjäsen är i Sverige mest känd genom filmen där Marlon Brandos polskättade arbetare Stanley gift sig med Stella vars syster Blanche plötsligt dyker upp. 

Filmen ”Linje lusta”.Foto: - - / VIASAT

Michael Thalheimer, regissören som förra året på Dramaten spetade upp Erik Ehns ”Peer Gynt” på ett podium, stuvar in alla i ett svagt lutande trångt schakt i sin uppsättning av pjäsen i Berlin. Alla bokstavligen imploderar av maktlöshet med trycket uppifrån.

Stefan Larsson har på Dramaten också koncentrerat sin uppsättning. Spelet är spritt i flera delvis dolda rum, filmas med handkamera och projiceras på en stor duk. Ibland sker spelet på själva scenen, runt matbordet i lägenhetens centrum. Men jag känner mig snuvad på levande liv på själva scenen hur skickligt detta grepp än är gjort. Tillsammans med ett ljudspår av americana tar kamerans öga över - slöseri med ett så fruktansvärt bra scen-skådespeleri. 

Älskar sin apa

Danilo Bejarano gör sin Stanley både lojt nöjd och genomskådande, men så pang, smäller det. Rebecka Hemses Stella trotsar alla fördomar om en slätstruken biroll, systern som gift ”ner sig” men älskar sin apa, som Blanche kallar honom, till man - Hemse gör henne liksom intuitivt medveten om sitt val och dess pris. Och Livia Millhagens Blanche, desperat, grov och snobbig med sin på en gång manipulerande som äkta känslighet. Som en skadad mås på en soptipp kämpar hon för att överleva, förljugen om sin egen dragning till såväl underåriga pojkar som alkohol. 

Mitch, Stanleys arbetskamrat, den möjliga räddningen för Blanche gör Shanti Roney så strålande fumligt och dubbelt. Alexander Salzberger och Rita Hjelms grannpar bildar en distinkt kontrapunkt.

Larsson och hans ensemble har lyckats blåsa ett febrigt, nervigt och sorgligt liv i sin ”Linje Lusta”, vitaliserat denna kanoniserade men museala pjäs. Däremot gillar jag Williams dystert desillusionerade slut betydligt bättre än den eftergift (som jag inte tänker spoila här) till samtidens önskan om hoppfull förändring. 

 

TEATER

”Linje Lusta” av Tennesse Williams

Översättning Einar Heckscher

Regi Stefan Larsson

Filmfotograf Andrea Grettve

Scenografi Sven Haraldsson

Ljus Torben Lendorph

Kostym Ann Bonader Loft

Peruk och mask Thea Holmberg

Dramaten, Stockholm

Speltid 3 t.

 Maria Edström är kritiker på Expressen Kultur.