Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fyndigt men utan hugg i Trollflöjten på Skäret

Nazran Fikret som Nattens drottning i Opera på Skärets uppsättning av ”Trollflöjten”. Foto: Andreas Hyltén / Opera på Skäret
Henry Neill och Emily Kyte som Papageno och Papagena. Foto: Andreas Hyltén / Opera på Skäret
Opera på Skäret. Foto: OPERA PÅ SKÄRET
Lars Sjöberg. Foto: OLLE SPORRONG

Trollflöjten har nytolkats mängder av gånger. Nu går den upp som sommaropera på Opera på Skäret.

Lars Sjöberg uppskattar sången och de fyndiga inslagen, men saknar huggen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | OPERA. Det finns ett antal operor – och talpjäser med för den delen – som ny- och omtolkats så flitigt att de kan betraktas som i praktiken kapade. Det mesta av Wagner hör dit. ”Hoffmanns äventyr” av Offenbach med, mest för att den är ofullbordad. Men ingen tycks vara lika lovligt byte för experimentellt lagda regissörer som ”Trollflöjten”, Mozarts sista och mest mysteriösa opera. 

Nu är ju ”Trollflöjten”, om man vill vara petig, inte en opera i den italienska, genomkomponerade traditionen utan ett tyskt sångspel med omständliga dialoger och stora krav på scenisk flexibilitet. Att den väldiga sommaroperaladan på Skäret nu sätter upp ”Trollflöjten” får ses som en rejäl utmaning. Mozarts samarbete med vännen Schikaneder planerades ju som en veritabel technomusikal, där intet skulle sparas i fråga om raska scenbyten och magiska effekter.

Skäret har inget scenmaskineri utöver rent fysisk människokraft, och trots att kulisser och rekvisita halas och vrids relativt smidigt går ändå mycket förlorat av Schikaneders urvisioner. Har ingen operascen någonsin försökt städsla Joe Labero?

Klonad Pippi Långstrump

Roberto Recchia, Skärets gästregissör för året, sägs vara känd för fantasifulla tolkningar av flera stående repertoarverk, och man hade faktiskt väntat sig litet mer när han griper sig an med en så här inbjudande uppgift. Att låta det hela utspela sig som i Taminos dröm är ju ett välkänt knep för att låta oss acceptera alla logiska språng, men ursäkta, man kan bara drömma om sig själv. Något annat kan vi bara drömma om.

Så efter den fyndiga spelöppningen där tonårige Tamino räddas från Snake-gängets huliganer i stället för någon oklar reptil börjar fantasin tryta betänkligt. Det hela utvecklas till en lagom lekfull, färgrikt utspökad och ganska barnvänlig Trollflöjt, där de tre ”genierna” består av en trefalt klonad Pippi Långstrump.

Men ingenting sätter några djupare spår, i alla fall inte hos mig. Jag saknar sådana där ”hugg” som jag fick uppleva inför Åsa Melldahls inscenering på Drottningholm där eld- och vattenproven lät Tamino och Pamina möta sig själva som barn och åldringar. Kenneth Branaghs filmatisering i första världskrigets skyttegravar där Sarastro sjunger om Isis och Osiris mot bakgrunden av en oändlig krigskyrkogårds gröna kullar. Ingmar Bergmans tv-film med en snygg och farlig Monostatos i stället för det monster som här drar fram. Kanske Romeo Castelluccis totala dekonstruering på La Monnaie i Bryssel, av vilken jag inte begrep ett skvatt, finns i snuttar på Youtube om ni inte tror mig. Eller… nej förresten, inte Kungliga Operans senaste med skolsalar och tält och en j-a massa björnar.

Storartat sångarlag

Skärets bästa för året har jag sparat till sist, och det är inte litet eftersom det handlar om sången och musicerandet. Nu har jag bara sett premiärlag 1, men jag kan inte tänka mig att lag 2 kan rubba helhetsupplevelsen av ett storartat internationellt sångarlag, Svenska Kammarorkestern trots värmen i sprakande högform och en härligt välklingande kör som gärna fått vara litet litet större, allt under ledning av Lorenzo Coladonato. Så vill man bara gå på operan, sluta ögonen och lyssna live till en magnifik Trollflöjt med bättre ljud än vid hemmahögtalarna lär ingen Skäretresenär bli besviken.

Husets Akilleshäl är och förblir de tre tåg så där som passerar under föreställningens gång. Om de kommer under någon av de långa dialoger med strykbehov av vilka ”Trollflöjten” är full är de ju närmast en tillgång. Men kommer de under de stunder av sublim skönhet och andakt av vilka ”Trollflöjten” är ännu fullare är det illa. Det måste gå att slå av och starta om. Tänk om det kom ett tåg och slamrade sönder ”Snart… snart är han färdig”!

Opera

TROLLFLÖJTEN

Av Wolfgang Amadeus Mozart

Dirigent Lorenzo Coladonato

Regi Roberto Recchia

Scenograf Sven Östberg

Kostym Sigyn Stenqvist och Caroline Romare

Ljusdesign Kevin Wyn-Jones

Opera på Skäret

Speltid 3.40

LÄS MER:

Lekfullt bröllop på Läckö slott 

 

Lars Sjöberg är medarbetare på Expressen Kultur.