Fyllefest med kuknäsor på Dramatens lilla scen

Ensemblen med filmad Karin Franz Korlöf i bakgrunden.
Foto: Sören Vilks
Shanti Roney (Admetos) och Karin Franz Korlöf (Alkestis).
Foto: Sören Vilks
Mia Benson som Klymene och Torkel Petersson som Döden.
Foto: Sören Vilks
Karin Franz Korlöf i Sotiris Melanos scenografi och kostym.
Foto: Sören Vilks
Foto: Sören Vilks

Dramatens regissör dekonstruerar Euripides ”Alkestis”.

Gunilla Brodrej blir både road och störd av upptågen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är under andra aktens fyllefest med kuknäsor och snurra snopp-leken som allting så att säga ballar ur på riktigt i Dramatens version av Euripides ”Alkestis”. Det är så röjigt att när Gunnel Freds Herkules kliver in och undrar vad som egentligen pågår dyrkar jag henne. Där står halvguden i brandgul manchesteroverall, hög frisyr och osannolik pondus och ska ställa allt till rätta igen. 

Men så blir det inte.
Pjäsen går sönder. Det vill säga, grekiska regissören Elli Papakonstantinou tar sönder den med vilje. Och ingenting emot dekonstruktion i sig, men det här känns inte tillräcklligt vitalt. Telefonen ringer ute i publiken och låter den svara på frågor som: ”Vad tycker du om äktenskapet” eller ”Vad betyder begär”. Allt medan den stora fallosen från fruktbarhetsfesten vandrar från famn till famn i bänkraderna och manskören från Kungliga Operan plockar upp valda svar och sjunger dem. 

Döden, som bär omkring på en plastpåse jord och är obehaglig i största allmänhet.

Karin Franz Körlofs Alkestis är trött på pjäsens manliga perspektiv och skäller ut ensemblen. För all del. Men lite synd är det på Torkel Peterssons infernaliska sång-och-dansman, den allestädes närvarande Döden, som bär omkring på en plastpåse jord och är obehaglig i största allmänhet. Och även synd på Shanti Roneys ängsliga Admetos (när har han nånsin gjort en halvhjärtad roll?), liksom hans gamla föräldrar Mia Benson och Sten-Johan Hedman som minsann tänker leva och ha det bra oavsett vad som händer deras stackars avkomma och hans plågade fru. 

Under familjemiddagen hemma hos Alkestis självupptagna svärföräldrar är Alkestis frispråkig på fyllan. Stämningen är giftig och Karin Franz Korlöf självlysande. Spelet är granne med Norén.


https://www.youtube.com/watch?v=BPl0Mo1Fle0

Några basar i Radiokören utgör fundament i Julia Kents originalmusik till pjäsen. De hade kunnat få bättre regi än den anonyma fårskock de degraderats till. De hade kunnat få bättre musik också. Julia Kent skriver uppenbarligen bättre för film än för röst, men herrarna gör vad de kan med materialet som mot slutet ska få Alkestis att ryta: ”finns det verkligen inga kvinnor i operakören?”.

Lite småroligt är det ju. 

Men jag är rätt säker på att ”Alkestis”, trots att det är ännu en pjäs om en kvinna som offrar sig, kan bli intressantare än denna i och för sig underhållande teaterlek. En kvinna som offrar sig för sin man och sedan får komma tillbaka från dödsriket bara hon är tyst. Varför ska inte det gå att spela i dag? Det är ju, som man brukar säga, nästan skrämmande aktuellt.


Teater

ALKESTIS
Av och regi Elli Papakonstantiou efter Euripides

Regi Elli Papakonstantiou

Scenografi och kostym Maria Panourgia

Scenografi och kostymassistent Sotiris Melanos

Koreografi Rasmus Ölme

Översättning Mara Lee

Musik Julia Kent

Mask och peruk Nathalie Pujol/Moa Hedberg

Ljus Jens Sethzman
Video Pantelis Makkas
Dramaturg Emma Meyer Dunér

Med Mia Benson, Karin Franz Körlof, Gunnel Fred, David Fukamachi Regnfors, Sten-Johan Hedman, Torkel Petersson, Camilla Rensgård, Shanti Roney, Helmon Solomon, Joel Valois, Marcus Vögeli, Pierre Wilkner, Peter Achrén, Thorvald Bergström, Peter Haeggström, Henrik Hugo, Ian Power, Jan Söreberg och Göran Martling
Dramaten

Speltid 1.40 t.


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.