Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Förintelseoperan visar parets otroliga historia

Hanna Husáhr och operakören i ”Löftet”.
Foto: Sören Vilks
Hanna Husáhr och Karl-Magnus Fredriksson i ”Löftet”.
Foto: Sören Vilks
Hanna Husáhr och delar av operakören.
Foto: Sören Vilks.
Axel Englund.
Foto: STOCKHOLMS UNIVERSITET
Kören och ensemblen i ”Löftet”.
Foto: Sören Vilks

”Löftet” är en helt ny opera om Susanne Markos föräldrars öde under Förintelsen.

Axel Englund går på urpremiären där en övertygande historia kläs i Mats Larsson Gothes eklektiska musik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Går det att gestalta Förintelsens trauma i musikdramatik? Försök saknas inte: Mieczyslaw Weinbergs ”The Passenger” (2010), Howard Moodys ”Push” (2016) och nu den svenska helaftonsoperan ”Löftet” av Mats Larsson Gothe och Susanne Marko, som hade premiär på Kungliga Operan på Förintelsens minnesdag. I prologen är det år 1944 och Ava (Hannah Husáhr) och Teo (Karl-Magnus Fredriksson) gifter sig, men deporteras snart därefter till Auschwitz och skiljs åt. När första akten börjar har hon överlevt kriget och reser med tåg genom ett ödelagt Europa för att återfinna sin make, vilket hon också gör i slutet av andra akten. 

Berättelsen kan låta otrolig, men Markos egna föräldrar skildes och återfann varandra just så. Operan är en fri fantasi kring dessa händelser, i rapsodisk form: på vägen får vi vittnesmål från överlevare, drömmar, hallucinationer och en kör av döda själar som uppmanar oss att minnas och att leva de liv de själva förvägrades. Körens centrala roll och räckan av avgränsade episoder gör ”Löftet” till lika mycket oratorium som opera.

Scenografin och regin är avskalad, med svartvita projektioner på den bakre väggen som poetiskt kompletterar handlingen. Visuellt finns här flera allusioner till föregångare: när Ava visar sig i första akten sticker hennes slitna röda kappa ut mot de svartvita bilderna, precis som den lilla flickans i ”Schindlers List”. Banvallarna och rälsen tar fasta på järnvägens roll i Förintelsens infrastruktur och bilderna för tankarna till Claude Lanzmanns ”Shoah”. 

Ett diskret motivarbete knyter scenerna till varandra, som när de dödas kör upprepade gånger introduceras av en ren kvint, svävande högt upp i stråket.

Musiken är påfallande eklektisk. Här finns ett sugande modernistiskt dissonansdunkel, men också smäktande lyriska idyller; melismatiska melodier påminner om traditionell judisk musik, och under en mardröm dansar en grotesk vals förbi. Larsson Gothe har en beundransvärd förmåga att skapa karaktäristiska texturer som organiskt växer till sammanhållna scener under Alan Gilberts ledning. Ett diskret motivarbete knyter scenerna till varandra, som när de dödas kör upprepade gånger introduceras av en ren kvint, svävande högt upp i stråket. Eller i slutet av akt två, när den döende Teo öppnar ögonen och ser Ava och en dansant blåsarfras från bröllopsscenen blixtrar till i klangmörkret som ett förvridet minne.

Historien är både övertygande och engagerande i Stefan Larssons regi, men texthantverket är tyvärr bitvis svajigt. Här finns många avigheter (”Jag djupt dig föraktar”, ”Aldrig era brott förlåtas skall”, och så vidare) och uppräkningen där kören mässar ”Auschwitz”, ”Bergen-Belsen” och ”Buchenwald” abdikerar från gestaltning genom att förlita sig på ortsnamn laddade med trauma. Ofta gör texten sina teman så explicita att det inte finns någon undertext kvar. Libretton är en genre med speciella krav, men librettister från Maurice Maeterlinck via Montague Slater till Martin Crimp har skrivit glimrande poesi utan att ge avkall på den tydlighet dramaturgin kräver.

Å andra sidan har många operor tagit sig till repertoaren utan lysande libretton, och det finns mer lyckade passager också här. Som till exempel Avas stillsamt lyriska aria i första akten: ”på min axel sitter evigheten, bara ett andetag från min mun”. 

Här är texten lika fri från åthävor som musiken, och Husáhr sjunger den okonstlat melankoliskt. En annan höjdpunkt är när Agnes Auer med rå nerv sjunger Rosas berättelse om hur hon som barn lämnades ensam att gömma sig i ett skåp medan hennes mor och bror flydde. Bäst av allt är trion mellan Husáhr, Fredriksson och Auer, där rösterna bygger upp ett magnifikt klimax av klassiskt ensemblesnitt.

Att ”Löftet” är en viktig svensk operahändelse råder det ingen tvekan om, och det är bara att glädja sig åt att Kungliga Operan fortsätter arbetet med nyskriven opera.



OPERA

LÖFTET
Av Mats Larsson Gothe (musik) och Susanne Marko (libretto)

Regi Stefan Larsson

Scenografi Sven Haraldsson

Kostym Nina Sandström

Ljus Torben Lendorph

Dramaturg Katarina Aronsson

Med Hanna Husáhr, Agnes Auer, Karl-Magnus Fredriksson, Niklas Björling Rygert, Susann Végh, Kristian Flor, Clifford Lewis, Jesper Taube, Karolina Blixt

Kungliga Hovkapellet 

Dirigent Alan Gilbert

Kungliga Operans kör

Speltid 2.5 t.

Livesändning på bio via Folkets hus och parker
Operan Play



Axel Englund är professor i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.