Fördärvade barn bär upp Folkoperans onda opera

RECENSION. Något står inte rätt till med de föräldralösa syskonen Flora och Miles. I Henry James kortroman ”The Turn of the Screw” (1898) flyttar en guvernant in på godset Bly och börjar snart oroa sig för sina skyddslingar. Historien berättas ur hennes perspektiv, och obehaget växer gradvis fram ur en elegant balansakt mellan spökhistoria (där vålnaderna är verkliga) och vansinnesskildring (där de är produkter av hennes inre). Vilka är gestalterna hon skymtar i huset, och vad har de gjort mot barnen?

På operascenen, dit Benjamin Britten och librettisten Myfanwy Piper förde berättelsen år 1954, blir villkoren helt andra: opera är kroppskonst, och spökena har inget annat val än att ta fysisk form på scenen. I Folkoperans nya uppsättning låter regissören Annilese Miskimmon, konstnärlig chef för English National Opera, dem först skymta i otydliga visioner, som skuggan av en hand mot en fönsterruta. Men så småningom tar de allt fastare form och sitter i andra akten med vid frukostbordet.

Den oroliga Guvernanten porträtteras dynamiskt och engagerat av Marie Arnet, tillsammans med Hege Høisæter som stabil hushållerska. Kristofer Lundin gör en otäck Peter Quint med en förträffligt flexibel tenor, sekunderad av den inte mindre imponerande Tessan-Maria Lehmussaari i rollen som den tidigare guvernanten Miss Jessel. Bäst är de kanske i den nattliga scen när Quint ropar på Miles om och om igen, liksom envist smeker pojkens namn med isande melismer till ackompanjemang av en ensam celesta, tills båda barnen kommer vandrande i sömnen.

Nyöversättningen av Catarina Gnosspelius fungerar för det mesta bra, och i vissa partier smälter den så sömlöst in melodi och drama att den kunde varit en originaltext. Allt sker mot bakgrund av Herbert Murauers scenografi, som målar Bly i en lagom dyster färgskala med tydliga toner av skräckfilmsestetik.

Särskilt Miles underliga visa ”Malo”, en minnesramsa från latinlektionen, kryper under skinnet på lyssnaren.

När det gäller skräckstereotyper är ingen lika envist återkommande som barnet i kontakt med onda makter. Redan James var medveten om effekten och använde den för att presentera berättelsen: ”Om barnet gör att skruven dras åt ytterligare ett varv, vad säger ni då om två barn –?” Britten plockade upp sammanflätningen av oskuld och ondska när han tvinnade ihop naiva visor och barnkammarrim med skevande tolvtonsserier. Barnens roll i operan är omfattande, och Matheo Lindberg Vivien och Nelma Kollberg bär upp den med bravur. Särskilt Miles underliga visa ”Malo”, en minnesramsa från latinlektionen, kryper under skinnet på lyssnaren.

Miskimmon lägger tung betoning på det fördärvade hos barnen: Miles ritar pentagram på golvet och iscensätter med Flora en ritual där de skär sig med rakkniv inför Quints porträtt. Quint blir en demon som åkallas av barnen, som om hans namnlösa övergrepp trängt in i deras själar och tvingar dem att söka sin plågoande på nytt. Utdrivningen sker i benämnandet: när Guvernanten till slut får Miles att säga ”Peter Quint, din djävul” försvinner han för gott. Men den sataniske Quint har satt sig för djupt och Miles överlever inte avskedet.

KammarensembleN, på premiären ledd av David Björkman, är i sitt rätta element och Brittens koncentrerade men sinnliga partitur klingar laddat, detaljrikt och lagom olustigt. Verkets sparsamma proportioner – bara tretton musiker – ger det dessutom en perfekt passform för operahuset, som med denna föreställning drabbats av en välkommen hemsökelse.

Axel Englund är professor i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.