Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Flickorna i ”Häxjakten” ljuger och vill ha hämnd

Shanti Roney och Ellen Nyman i Häxjakten.Foto: Sören Vilks
Ur ”Häxjakten”.Foto: Sören Vilks
Ur ”Häxjakten”.Foto: Sören Vilks
Karin Franz Körlof.Foto: Sören Vilks
Hanna Nordenhök.Foto: OLLE SPORRONG

Arthur Millers ”Häxjakten” kom till under 1950-talets jakt på kommunister.

Hanna Nordenhök ser Dramaten och Stadsteaterns pjäs i backlashen efter Metoo.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Och ingen man vet när en skökas ord kan ända ens liv. 

Det är inte utan att de orden ur Arthur Millers pjäs ”Häxjakten” från 1953 ger en annorlunda resonans till femtiotalets McCarthyism än till ett samtida Stockholm post Metoo – utsagan kunde gälla som en backlashens i mungipan uttalade paroll. När nu Kulturhuset Stadsteatern tillsammans med Dramaten sätter upp pjäsen hade den också kunnat bli en samtidsspegling av samma kaliber som Stefan Larssons djupt skakande, fullkomligt självlysande uppsättning av Linje Lusta blev i våras, mitt under pågående Dramatenkris. Eller skulle den det? 

När dramat börjar och Erlend Birkelands stora vägg av strålkastarljus alternativt förhörslampor riktas mot publikens ansikten och får dem att hetta som i skam eller upphetsning, ser det i alla fall ut som ett löfte. För visst behöver vi konstens mångbottnade språk för att beskriva de kollektiva drevfenomen vår socialt mediala, affektutlevande och bekräftelsetörstande samtid kan mana fram. Det är dock tveksamt om Millers pjäs i Alexander Mørk-Eidems tappning lyckas erbjuda den komplexiteten.

För visst behöver vi konstens mångbottnade språk för att beskriva de kollektiva drevfenomen vår socialt mediala, affektutlevande och bekräftelsetörstande samtid kan mana fram.

I ”Häxjakten” döms oskyldiga människor medan de skyldiga går fria i det vansinne Miller skildrar med häxprocesserna bland nybyggarpuritaner i slutet av 1600-talet som dramatiskt stoff – och som han skrev som en allegori över sin egen samtids hetsjakt på kommunister i USA. 

Några flickor ses dansa i skogen varefter de med Karin Franz Körlofs piga Abigail i spetsen börjar motanklaga den ena efter den andra i byn för häxeri, och blir trodda av såväl folkdomstol som övermakt. Och snart är hängningarna i gång. Shanti Roney gör en fin gestaltning av John Proctor, mannen vars otrohet sätter i gång flickhämndens obönhörliga lavin, även om han varken av text eller regi riktigt tillåts bli så mycket mer än en härjad martyr i den tystade sanningens tjänst. 

Kanske starkast i ensemblen spelar Susan Taslimi birollen Tituba, slavinnan från Barbados som ironiskt imiterande slavägarsamhällets rasistiska stereotyp av sig själv som häxkona tycks stå lika paradoxalt fri från som underkastad lagens repression.

Möjligen är det detta med de lögnaktiga flickorna i Salem som ställer till det för Mørk-Eidem, dessa hämndlystna ”megäror” som sätter i gång ett masshysteriskt skred. Vad vill egentligen en sådan rollfördelning säga oss, just nu, i motreaktionens slippriga eftersvall? Så känns det också som om regin trampar runt i pjästexten som gick den över glas. Det gör föreställningen som helhet en smula undvikande och mekanisk, spelad liksom alldeles för högt upp i kroppen, som vid en ytandning.

Teater

Häxjakten

Av Arthur Miller

Översättning Pamela Jaskoviak

Regi Alexander Mørk-Eidem

Scenografi Erlend Birkeland

Kostym Jenny Ljungberg

Ljus Ellen Ruge

Peruk och mask Susanne von Platen och Peter Westerberg

Musik Andreas Utnem

Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern, Elverket

Speltid 3 t.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Asparna”. 

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Karolina Ramqvist samtalar med Daniel Sjölin om livet, nya romanen och skrivarskam.