Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Feministiskt pladder stör cirkuskonsterna

Ur ”Guds olydiga revben” på Dramaten.Foto: Sara P Borgström.
Ur ”Guds olydiga revben” på Dramaten.Foto: Sara P Borgström.
Ur ”Guds olydiga revben” på Dramaten.Foto: Sara P Borgström.
Ur ”Guds olydiga revben” på Dramaten.Foto: Sara P Borgström.

Gunilla Thorgrens feministiska läsning av Bibeln har blivit cirkuskonst på Dramaten.

Maina Arvas uppskattar greppet men tycker att det pratas för mycket.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Att läsa som en feminist läser Bibeln. Eller nej, som en cirkusdirektör läser en feminist som läser Bibeln. Det är den kollektiva läsövning som just nu pågår på Dramaten, och den kräver spänstiga tankesprång och skrattmuskler men också mycket stor uthållighet.

Författaren och journalisten Gunilla Thorgren hade inte läst Bibeln ordentligt men när hon väl gjorde det blev hon så upprörd att hon var tvungen att skriva en bok: ”Guds olydiga revben” från 2017, en personlig idéhistorisk närläsning där hon med de feministiska glasögonen välputsade sedan 1970-talets medlemskap i organisationen Grupp 8 spårar både kvinnohat och kvinnligt motstånd inom den kristna idétraditionen.

Ta plats med kroppen

Det är inte svårt att förstå att Tilde Björfors och Cirkus Cirkör lockas av att med i sammanhanget kongenialt effektfulla nycirkusuttryck som trapets, tyg, roue cyr, kinesisk påle och hårhängning gestalta styrkan i kvinnokraften och ilskan mot kvinnohatet. De var inne på detta tema redan med förra årets ”Epifónima”, om systerskap, kvinnohistoria och att ta plats med kroppen.

Det är just cirkuselementen i uppsättningen som fungerar, och det mer än väl. Uppradandet av olika nummer som kan ge en fragmentarisk struktur och platt dramaturgisk båge är inget problem här. Björfors lyckas väl med att göra cirkuskonsterna narrativa och sammanhängande, de gestaltar känslor, händelser och erfarenheter på ett visuellt och fysiskt sätt med stöd i Fridjon Rafnssons suggestiva scenografi. Även med att sömlöst förena cirkus och teater, och aktörer från två olika ensembler – mötet mellan Cirkörartisterna och Dramatens skådespelare är vackert och samspelt (och frågan är om inte Michael Jonsson och Hamadi Khemiri borde vara akrobater i Cirkör i stället). 

Bibliska figurer

Vi får i levande gestalt träffa bibliska figurer som Eva och Maria, och historiska personer som Heliga Birgitta (Elin Klinga) och Hildegard av Bingen (Ellen Jelinek). Vi får ilningar i magen av Marilén Ribot Estelrichs hisnande luftakrobatik i en trapets svingande rakt ut över salongen, vi får frustfnissa när Fouzia Rakez fromma nunna överraskande spelar xylofon med en pingisboll studsande först ur munnen och sedan ur – det allra heligaste.

Men vi får också prat. Alldeles för mycket. De redovisande transportsträckorna där Thorgrens bok refereras och försvaras blir för många och omständliga. Det hjälper inte att Cecilia Lindqvist gör ett inspirerat porträtt av författaren i exakt likadan frisyr och Anna Heymowskas härligt supersizade powerkostym. Den texttunga föredragsformen sänker energin och får föreställningens mentala längd att dra långt över dess verkliga tre timmar.

 

Teater

Guds olydiga revben

Efter en bok av Gunilla Thorgren

Scenversion Tilde Björfors

Bearbetning Lærke Reddersen, Martina Montelius

Regi Tilde Björfors

Scenografi Fridjon Rafnsson

Kostym Anna Heymowska

Ljusdesign Patrik Angestav

Musik och ljuddesign Samuel ”LoopTok” Långbacka

Peruk och mask Lena Strandmark, Marie-Louise Hellberg

Koreografi John Simon Wiborn, Methinee Wongtrakoon

Cirkusinspicient Jesper Nikolajeff

Dramaten i samarbete med Cirkus Cirkör och Malmö stadsteater

Speltid 3 t.

 

AV MAINA ARVAS

Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras föreställningen av Maina Arvas som är kritiker på DN:s kultursida.