Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fascismens förrum

Lindy Larsson mitt i baletten.Foto: Markus Gårder

I år är det 70 år sedan Malmös operahus stod färdigt, och firandet inleds med "Cabaret", en spektakulär samproduktion mellan Malmö opera och Malmö stadsteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MUSIKAL

Cabaret

Av John Kander, Fred Ebb och Joe Masteroff

Regi Hugo Hansén

Malmö stadsteater och Malmö opera

Speltid 2.50 t.

I den välkända berättelsen om författaren Cliff Bradshaw, nattklubbssångerskan Sally Bowles och den karismatiske cabaretkonferenciern Emcee vars vägar korsas i ett Berlin på randen till nazistiskt maktövertagande står livsbejakande kaos mot livsföraktande dito, ungdom mot ålderdom och ideal mot uppgivenhet.

Det är en ovanligt mörk "Cabaret" som Malmö bjuder in till, en klangfärg som till stor del sätts av stjärnan Lindy Larssons maniske Emcee, mer lik en hotfull Hades än en dekadent Dionysos. Också i de mer uppsluppna förstanumrens sexuella hetsighet finns en påtaglig undergångskänsla, den stela vogue-koreografin (en dansstil som i sin ambition att efterlikna catwalkens poser tagit sitt namn från tidningen Vogue) förebådar det nazistiska kroppsidealet av styrka och ordning. Dansen, med sitt gästspel av voguing-kompanitet P*fect som excellerar i det guldglittriga penga-numret, är generellt sett en av de stora behållningarna med föreställningen. En annan är förstås den multibegåvade Lindy Larsson, samt hans stämningsmässiga motpol, den skånska teaterns grande dame Marianne Mörck i rollen som den pragmatiska hyresvärdinnan Schneider som ger upp om kärleken till en judisk man för att rädda sin verksamhet.

 

Malmös "Cabaret" når sin höjdpunkt precis innan paus, i det nummer där en förlovningsfest urartar i ett skrämmande catchy fosterlandskväde och till och med de fördomsfria cabaretartisterna börjar heila. Och där någonstans blir "Cabaret" på riktigt relevant för samtiden: I påminnelsen om att främlingsfientlighetens bästa vän är resignationen. Den queera, sexuellt utlevande och djupt hedonistiska cabaretmiljön må på många sätt vara motsatsen till fascistisk ordning, men är i sitt förnekande av intellektet, sin fixering vid kroppen och omedelbar behovstillfredsställelse också en del i den moraliska flathet som möjliggör den.