Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fanny & Alexander:
Uppsala stadsteater

Alexander (Peter Viitanen) har något i kikaren.Foto: Micke Sandström

Nils Schwartz ser krögare Gustav Adolf Ekdahl bli överspelad i Uppsala.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teater

FANNY & ALEXANDER | Av Ingmar Bergman | Regi Linus Tunström | Uppsala stadsteater | Tid: ca 3 t.

Så kom familjen Ekdahl äntligen hem till Uppsala, om än i en pampigare teaterlokal än den som vid förra sekelskiftet gick i arv från far till son. Redan från början står det klart att det är en teaterföreställning vi kommer att få se, inte bara en medial överföring från filmduk till scengolv. Regissören Linus Tunström och dramaturgen Armin Kerber har tagit sig betydligt större friheter med Ingmar Bergmans manus än Stefan Larsson vågade sig på i sin uppsättning av Fanny och Alexander på Dramaten för ett år sedan.

Det är friheter på gott och ont. Den inledande prologen, där bröderna Gustav Adolf (Mathias Olsson) och Carl (Aksel Morisse) lullar runt på örat och drattar på ändan är olycksbådande. Det är inte bergmanskt burleskt, det är bara buskis och minst av allt roligt. Tyvärr smittar de båda supbrödernas fumlande och famlande av sig på hela julfesten hemma oss farmor, och för brödernas egen del påverkas deras rollgestalter av rumlandet och ramlandet föreställningen igenom. Kanske har Tunström gjort en feministisk läsning av pjäsen och tänkt sig de båda herrarna som ett slags karikatyrer på fyllemulliga mansgrisar.

Tack vare Monica Stenbecks farmor Helena och Staffan Westerbergs stillsamt frodige Isak Jacobi hålls ändå en viss balans på tillställningen, där ringdansen sker till tonerna av Ravels Bolero (!). Men det är inte förrän Claes Ljungmarks biskop Vergerus anträder scenen som uppsättningen skärper till sig ordentligt.

När ridån går isär efter pausen möter vi längst fram på scenen fem parallella spånskivelådor i olika storlekar i vilka biskopens hushåll och nya familj hukar och tränger ihop sig i olika konstellationer. Jag vet inte om idén är Tunströms eller scenografen Maja Ravns. Smått genial är den hursomhelst. Här formar den religiösa trångsyntheten själva rumsligheten. Och plötsligt förvandlas den tröttsamma röjarskivan före paus till ett stycke teatral trollerikonst, där lådorna omsider får en naturlig plats i Arons dockteater.

Medan Fanny spelas av ett barn - premiärkvällen Maja Sylvén - gestaltas Alexander av Peter Viitanen med fysionomin hos en förvuxen tonåring. Det fungerar utmärkt. Tunströms regi söker sig hellre mot det koreografiskt stiliserade än det psykologiskt realistiska, vilket är ett befriande brott mot den stadfästa bergmanska estetiken. Att det bara lyckades till hälften den här gången får man förlåta honom. Kanske var det nödvändigt att störta den borgerliga julfestnostalgin pladask i boleron för att kunna bygga något nytt på ruinerna.