Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Extra allt när Bergmans film "Persona" blir teater

Karin Lithman och Corinna Harfouch i "Persona".Foto: Emmalisa Pauly.

Ingmar Bergmans "persona" är som klippt och skuren för scenen.

Malmö stadsteater fyller på med effekter och extramaterial.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Det hade varit enkelt att spela ”Persona” på pricken efter Bergmans originalmanus. Filmen om den tigande skådespelaren Elisabet Vogler och hennes sköterska Alma innehåller ingen avancerad rekvisita eller stora gester. Knappt ens några skådespelare. Det är i stället det psykologiska som står i centrum, de små nyanserna. Är Elisabet galen? Är Alma galen? Är de samma (helgalna) person?

Corinna Harfouch, Susanne Karlsson och Karin Lithman i Persona.Foto: Emmalisa Pauly.

I denna tysksvenska produktion har regissören Anna Bergmann låtit grundberättelsen finnas kvar som ett ramverk, men kronologin är till viss del ändrad, liksom slutet. Hon har även lagt till en märklig scen där Elisabet (Corinna Harfouch) och Alma (Karin Lithman) tvingas göra parodi på japansk No-teater under en i övrigt lekfull episod på stranden. Men framför allt är det de tekniska och rent fysiska effekterna som sticker ut.

Skådespelarna mimar

Under den inledande sjukhusvistelsen, där läkaren (Susanne Karlsson) och Alma diskuterar Elisabets tillstånd, mimar skådespelarna till förinspelade repliker, vilket förstärker den känsla av overklighet och distans som Elisabet känner. Hon är fånge i sitt eget huvud, tyngd av kvinnorollens alla krav.

Corinna Harfouch i "Persona".Foto: Emmalisa Pauly.

På plats i det sommarhus dit Elisabet och Alma åker på retreat, är det vattnet som skapar liv och energi. Det flödar ut över scenen och låter Lithmans karisma komma fram, medan Harfouch är deprimerad och tyst.

När föreställningen senare turnerar vidare till Tyskland, kommer rollerna att vara ombytta.

Klaustrofobisk närvaro

Även videoprojektioner används för att illustrera handlingen, ett av Bergmanns signaturgrepp, och då det fungerar som bäst, skapar det en klaustrofobisk närvaro. I andra stunder känns det överflödigt och övertydligt.

Lite synd är att alla känslolägen maxas i stället för att tillåtas vara återhållna. Aggressioner, lust och vanmakt spelas ut för starkt, en nakenscen tillför ingenting. Styrkan med Bergmans ”Persona” är just det som bubblar under ytan, det outtalade och tvetydiga. Här är ingenting hemligt.

 

Teater

Persona

Av Ingmar Bergman

Regi Anna Bergmann

Scenografi Jo Schramm

Kostym Lane Schäfer

Videodesign Sebastian Pircher

Ljusdesign Jo Schramm och Sven-Erik Andersson

Ljuddesign/komposition Hannes Gwisdek

Mask Robin Davidsson

Malmö stadsteater

Speltid 1.40 t.

 

Sara Berg är konst- och scenkonstkritiker på Expressen/Kvällspostens kultursida.