Explosiv Malmsjö i helgjuten roll

Jan Malmsjö och en bandspelare.
Foto: SÖREN VILKS
Malmsjö - Som en samuraj.
Foto: SÖREN VILKS
Jan Malmsjö hålls i kort koppel av Karl Dunér.
Foto: SÖREN VILKS

"Krapps sista band" är en monolog för en ensam man och hans minnen.

Maria Edström får en helgjuten teaterkväll med Jan Malmsjö.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Sakta framkallas bilden av Jan Malmsjös Krapp – i en halvdager syns han mer och mer för att till slut bli tydlig i regissören Karl Dunérs scenbild. Så här gjorde Dunér också med Ingvar Kjellson i Samuel Becketts ”Ur ett övergivet arbete” – det här är en regissör som har hand med såväl Beckett som med gamla skådespelargubbar av förnämsta märke.

Sen far han runt, Malmsjös Krapp, äter bananer, närmast lite obscent komiskt, snubblar på bananskalet och på tröskeln i kulissen – Beckett rymmer alltid en stor portion slapstick.

Som en samuraj

Jan Malmsjö har i positiv mening alltid varit en storslagen skådespelare/artist. Han har sjungit Lars Forssells ”Snurra min jord”, spelat Bergmansk vidrig präst, ringt in nyåret och gjort tusen sinom tusen roller inom såväl musikal som i den stora dramatiken. Att han nu, 85 år gammal, tuktas in i Becketts text ”Krapps sista band” är helt följdriktigt. Dunér håller honom i kort koppel och det behövs – Malmsjös explosivitet finns där än. Och med sitt vita hår, ögonbryn och skägg och i all sammanbiten vrede och smärta påminner han om en samuraj, en mästare.


LÄS MER – Maria Edström ser Marie Göranzon i "Försökskaninerna" 


Beckett skrev pjäsen 1958 och på engelska, ”monologen är en rätt sentimental historia på mitt bästa originella, engelska vis. Börjar förstå varför jag skriver på franska” skrev Beckett till en vän på BBC. Och det kan vara så att franskan skapade en välgörande distans i det han skrev, faktum är att vissa uppsättningar präglas av något lite sentimentalt. Tommy Berggrens uppsättning med Peter Andersson för några år sen led lite av den sjukan. En gammal man som hasar runt i sitt hus och lyssnar på sitt gamla inspelade band på sin rullbandspelare – gammal kärlek och år som slösats bort – lite gråtmilt är det allt.

Malmsjö gör allt till sitt

Band tre, spole fem är det band han lyssnar på – där är han 39 år – och full av den aningslösa självbelåtenhet som kännetecknar ett slags ”mitt-i-livet” som vi säjer på nu-svenska. Malmsjös ansikte är så fyllt av vrede, vämjelse, saknad, förundran – han tar allt och gör det till sitt, dessutom så musikaliskt! Jag älskar att se gamla skådespelare in action; de vet hur lite som behövs i utspel och larm om allt finns där, dväljs där inom dem för att nå oss i publiken, omedelbart, stark, direkt.  

Och på bandet; kvinnan i ekan, deras ömsesidigt avslutade relation, men plötsligt ”öppnar hon ögonen och släpper in honom”. Och de rör sig inte, men världen rör sig under dem. Så vackert har nästan ingen skrivit om kärlek, även om det rör sig om en gammal tvärvigg som hatar sin ungdoms glöd.

En så helgjutet beckettsk teaterkväll så här i höstmörkret gör att man kanske härdar ut ett tag till.



Teater

KRAPPS SISTA BAND

Av Samuel Beckett

Översättning Magnus Hedlund

Regi Karl Dunér

Dramaten

Speltid 1.10 t.

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.