Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Ensemblen måste ge allt hela tiden”

Främre raden: Andrea Grettve, Marcus Vögeli, Shanti Roney och Rebecka Hemse. Bakre raden Danilo Bejarano, Rita HjelmFoto: fotograf ellinor collin

Under den värsta tumulten kring Dramaten 2019 spelades den bästa uppsättningen på länge.

Hanna Nordenhök pratar med ensemblen till ”Linje Lusta”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. I slutet av mars i fjol hade Tennessee Williams moderna pjäsklassiker ”Linje Lusta” premiär på Dramaten i regi av Stefan Larsson – ett drama som med drömsk skärpa skildrar några vinddrivna existenser i New Orleans i slutet på 1940-talet. Pjäsen handlar om krossade drömmar, om våld och brusten kärlek – och Larssons uppsättning blev en braksuccé.

I det lilla konferensrummet på Scenkonstmuseet där vi trängt ihop oss med skådespelarna och filmfotografen Andrea Grettve för en intervju ger de intryck av en ensemble med stor respekt och värme för varandra. Vilket stämmer väl överens med föreställningen i sig, en omsorgsfull helhet där varje enskild insats och detalj räknas. Alla beskriver de också arbetet med pjäsen som en gemensamt undersökande process. 

– Samtidigt som förutsättningen var Stefans regi, som jag upplever som väldigt inlyssnande och samtidigt sträng, så organisk att den nästan inte känns som regi utan någonting som växt fram gemensamt, säger Livia Millhagen som gestaltar Blanche DuBois, en bedagad och skuldsatt southern belle som i pjäsen kommer på besök hos sin syster Stella och hennes man Stanley Kowalski. 

Livia Millhagen i ”Linje Lusta”.Foto: SÖREN VILKS

 – Ja, och som regissör var han extremt noggrann med tonträffen även när det kom till de mindre rollerna, vilket jag tror var avgörande för att bygga ett trovärdigt universum, säger Alexander Salzberger som spelar Steve, en pokerkompis till Danilo Bejaranos Stanley. 

Rita Hjelm, som gör Steves flickvän Eunice, flikar in:

– Det som är spännande är ju också just att det filmas, för då får alla roller en närbild och en historia. 

Hjelm menar att det ofta finns en automatik på en teaterscen i hur fokus hamnar på rollen som är drivande i scenen.

– I vår version blir det till exempel ett mycket större fokus på Stella genom att hon finns i bild också utanför replik, säger hon.

Rita Hjelm.Foto: Andrea Grettve.

Stellas roll, som spelas av Rebecka Hemse, har färre repliker än Millhagens mer utlevande Blanche, men på Dramaten blir de lika starkt närvarande båda två. Och Grettves närgångna filmsekvenser, som är en integrerad del av föreställningen, skänker en intim, rå och samtidigt poetisk atmosfär. När hennes kamera fångar skådespelarna medan de rör sig i Sven Haraldssons trashiga lägenhetslabyrint till scenografi, tenderar den också att sudda ut tomrum och övergångar mellan scenerna så att ett nästan hypnotiskt uppslukande skådespel uppstår, utan egentlig början eller slut – vilket gör att ensemblen måste ge allt, hela tiden, det finns ingen vila. 

De två minsta rollerna spelas av Fabian Penje, som gör en tonårskille Blanche utsätter för närmanden, och Marcus Vögeli som spelar en läkare som dyker upp ur intet alldeles på slutet och sedan försvinner lika hastigt igen. 

Livia Millhagen och Fabien Penje i ”Linje Lusta”.Foto: Andrea Grettve

– Jag är bara ett hologram faktiskt, skämtar Vögeli och river ner ett skratt hos ensemblen i det lilla konferensrummet. 

Men Vögeli har fått hoppa in mycket under repetitions-perioden när någon varit borta. Resten av ensemblen beskriver hans blick som omistlig för arbetet med att gemensamt bygga fram en värld, ett kosmos. 

Också Penje, som med sina sexton år är yngst, ger uttryck för en självklar känsla av att ingå i ensemblen, trots att han kom in så sent som två veckor innan premiär. Vilket i praktiken innebar att han bara fick en enda lugn repvecka innan allt som hände utanför vid tiden runt premiären drog i gång, något som Penje beskriver som ”att befinna sig i mitten av en krigszon”. 

MOTIVERING

Med stor kreativitet och konstnärligt mod bjuder de in till en oförglömlig resa. Lust, lidande och lögner skärskådas med virtuost skådespeleri ur själens vinklar och vrår.

Stjärnorna lyser starkt i New Orleans mörka natt och på Dramatens scen. 

Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt 2029 går till ensemblen i Linje Lusta. 

Juryn består av Gunilla Brodrej, Hanna Johansson, Hanna Nordenhök, Margareta Sörenson och Loretto Villalobos.

Före Larssons uppsättning hade inte ”Linje Lusta” spelats på Dramaten sedan 1949 – på den tiden i regi av Olof Molander och med en av dåtidens stora stjärnor Inga Tidblad i rollen som Blanche – men 2019 års uppsättning skulle bli historisk i mer än en bemärkelse. Året innan hade metoo-hösten inletts i Sverige med skådespelaruppropet #tystnadtagning. Och bara dagar innan premiärkvällen samlades hundratals personer för en ljusmanifestation utanför Dramaten med anledning av SVT-dokumentären om den avlidna Ainbusk-sångerskan Josefin Nilsson, och den Dramatenskådespelare som dömdes för att ha misshandlat henne på 1990-talet. 

Resten vet vi. Efter manifestationen följde en Dramatenkris som saknar motstycke i institutionens historia. 

Och mitt i allt detta fortsatte ensemblen att kväll efter kväll från scenen gestalta pjäsens såriga människor. Med sina motiv av våld i nära relationer och sexuellt våld var det som om föreställningen steg rakt in i vår helt akuta nutid. 

Det märks på ensemblen hur mycket den utmaningen har betytt för deras arbete. När vi berör kaoset som kringgärdade premiären pendlar ansiktsuttrycken mellan allvarstyngd och behovet att skämta allt det svåra, och en lättnad över att det blev en så bra föreställning.

– Det som hände utanför sista repetitionsveckan gjorde mig livrädd, säger Livia Millhagen. Men då förenades vi och tog ställning oss emellan.

– Vi fick försöka bli ense om vad pjäsen försöker säga, vad som var kärnan i vår berättelse, hakar Rebecka Hemse i. För mig var den största paniken att vi skulle gå in och bekräfta det manliga våldet. 

 Danilo Bejarano beskriver en stor varsamhet i repetitionsarbetet kring våldsscenerna i pjäsen. Han blir allvarlig när han begrundar utmaningarna med sin roll. Hur ”grisig” kunde man göra Stanley?

– Jag hade ett jättemotstånd till alla våldsscener, liksom att gå in i schabloner.

Danilo Bejarano i ”Linje Lusta”.Foto: Sören Vilks / © Sören Vilks

I föreställningen sker nästan allt våld utom blickfånget bortsett från en explosiv scen mot slutet mellan Livia Millhagen och Shanti Roneys lättrogna och till en början mjuka pokerkille Mitch. Mitch och Blanche är två trasiga människor som Roney tycker möts i en sorts oskuld. 

– Men så är Mitch samtidigt så fast i drömmen om vad en kvinna ska vara, säger Roney. Han har en usel självkänsla och upplever ett stort svek. Och då måste han slå. Att det är min roll som utför det synliga våldet blir viktigt eftersom man väntar sig att det ska komma från Stanley. Trots att det ju är de här utåt sett mer veka personerna som är minst lika aktiva i våldet mot kvinnor. 

Salzberger, som spelar en annan våldsam man i pjäsen, menar att det krävs fingertoppskänsla för vilka skådisar man väljer för ett manus av det här slaget, och att det har funnits en stor tillit i rummet. Det var en trygghet i förhållande till krisen som rasade utanför. Bejarano fortsätter på samma spår: 

– Ja, alltså den där tiden vi befann oss i när vi fick in publiken, man bara tänkte: vad fan ska vi göra? Ska jag vara ett djur här? Det blev en sådan förvirring med ljusmanifestationen och all ilska, jag menar Bergman blev Dramatenchef på 60-talet och det har funnits så mycket dåligt i huset och nu samlas all den energin och så ska jag bli en symbol för alla de här fruktansvärda männen som misshandlar och våldtar (stort skatt från ensemblen). Men då kom vi in på klass och mindervärdeskomplex, och för mig var det en viktig ingång för att kunna försvara min karaktär. Och att Stella och Stanley faktiskt älskar varandra, trots att han slår henne.

– Ja, och det går ju inte att försvara någon oskuldsfullhet hos Blanche heller, menar Millhagen, alla pjäsens roller är motsägelsefulla och därför så mänskliga. 

I Millhagens gestaltning blir Blanche inte minst ett komplext och därför så verklighetstroget våldtäktsoffer. Hon finns med genom skådespelet med sina egna begär och utspel, något som inte gör hennes utsatthet mindre när Stanley till sist våldför sig på henne.

Shanti Roney och Alexander Salzberger i ”Linje Lusta”.Foto: Andrea Grettve.

Hemse menar att det att nå komplexiteten hos karaktärerna är avgörande för en pjäs av det här slaget. Och det gör man genom att försöka leva texten och hålla det oväntade levande, tycker hon, för att inte fastna i en död perfektion. 

Med allt det svåra som pjäsen skildrar blev inte minst Andrea Grettves lyhördhet bakom kameran livsviktig för skådespelarna. Hon var med från dag ett när de började undersöka texten tillsammans. Med scenografen Sven Haraldson tittade Grettve mycket på den amerikanska fotografen Nan Goldins bilder för att hitta fram till rätt ton i scenrum, bildkomposition och färgsättning. 

– Det skulle vara lite gult och murrigt och trasigt, säger hon. 

Men för att skapa och söka den där särskilda tonen behövdes en tydlig vision från regihåll, menar ensemblen, och det hade Stefan Larsson. 

Livia Millhagen pratar med samma mjuka skärpa och omsorg om orden som när hon står på scen medan hon berättar hur lösgörande det var för henne att Larsson tidigt la fram en idé om en androgyn dimension hos Blanche. Det gjorde rollen väldigt spelbar, säger hon. Blanche skulle skapa en förvirring hos Stanley, som hon i pjäsen befinner sig i ett konstant maktspel med. Vad är det här för person, skulle han fråga sig, är det här verkligen en kvinna, driver hon med mig?

– Ja, vilken typ av konkurrens är det, inflikar Hemse, är det en maskulin konkurrens eller vad är det? Det handlade om att leka med manliga och kvinnliga attribut, om att ge Blanche mer agens och Stanley större sårbarhet – han har en liten stjärt som vi får titta på och det är bra. 

Millhagen skjuter in att Hemse brukar kalla Stanley för den här föreställningens ”bimbo”. Hemse skrattar men får något korpsvart i blicken när hon säger:

– Jamen det tycker jag att han är. Stellas jobb är ju att sänka sig, det är väl det vi kvinnor ägnar oss åt för det mesta för att ordningen inte ska rasa ihop. Och när Blanche kommer hamnar Stella i en jättekonflikt som gör det mycket svårare att spela det där spelet, för nu har hon plötsligt ett vittne utifrån.

Rebecka Hemse i ”Linje Lusta”.Foto: Andrea Grettve.

Tillsammans med sin regissör Stefan Larsson har ensemblen hittat ett sätt att berätta om pjäsens mörker utan en agenda, och där har slutet en avgörande betydelse, som i Dramatens version är omkastat. I Williams text hämtas Blanche till ett mentalsjukhus och Stella stannar kvar med sin våldsverkande man Stanley, men här börjar systrarna i stället plötsligt sjunga och går ut från scenen hand i hand. Efter dem springer grannfrun Eunice, och lämnar männen ensamma kvar på scenen i en sorts håglös och överspelad maskulinitet. Något annat kommer in, en parallell verklighet, en realism övergår i dröm.

– Ja, vi åker ju liksom i väg ut ur historien, säger Hemse. Alltså det var som att nu reproducerar vi de här bilderna av våldet, men att då inne i drömmen ta sönder det bara. Det var det viktigaste att hitta, hur det går sönder, att det kommer en annan sång.

Också en annan detalj väcker en smula uppseende i uppsättningen, något som man sällan ser på en teaterscen: vid applådtacket kramar skådespelarna om varandra. 

Hur kommer det sig?

– Det handlar givetvis om det våldsamma i hela föreställningen, menar Millhagen. Som kräver att vi visar omsorg om varandra, att vi tackar varandra för friheten att ha fått gå över varandras gränser. 

– Sedan är vi som skådisar nog också väldigt trötta på att bli betraktade utifrån som personer som inte är förmögna att ta hand om varandra, skjuter Hemse in. När vi håller om varandra efteråt säger vi till oss själva och publiken att vi både kan och vill det.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressen Kultur.

De senaste årens pristagare

2018: Josette Bushell-Mingo

2017: Marie Göranzon

2016: Tilde Björfors

2015: Lena Endre

2014: Jonas Hassen Khemiri

2013: Lars Rudolfsson

2012: Turteatern

2011: Alexander Mørk-Eidem
2010: Christina Ouzounidis

LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:
Reportage & Granskning