Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En stark bild av krigets vanvett

Elmira Arikan i "Frontens gryningsfärg" av Mustafa Can. Foto: CARL THORBORG
Johanna Lazcano, Elmira Arikan och Alma Pöysti i "Frontens gryningsfärg" av Mustafa Can. Foto: CARL THORBORG
Alma Pöysti och Tiril Wishman Eeg-Henriksen i "Frontens gryningsfärg". Foto: CARL THORBORG

Mustafa Cans reportage om kvinnliga soldater i Kobane har blivit pjäs.

Margareta Sörenson ser "Frontens gryningsfärg" på Stockholms stadsteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Vi vet redan det här, men det måste berättas om och om igen, skrev jag när Astrid Menasanch Tobieson regisserade sin pjäs ”Nattpassage” häromåret, om Europas flyktingströmmar. Samma  ord hade passat hennes pjäs ”100 barn”, om de försvunna kinesiska barnen i Sverige.

Och nu kriget. Dess hantverk och vardag, ful, låg och allt mänskligt förstörande; vi vet det redan genom dagliga nyhetsrapporter och sekler av litterära skildringar. Hur kriget förstör och förgör sina utövare också inifrån blir ännu tydligare när de stridande soldaterna är kvinnor, som i ”Frontens gryningsfärg” av Mustafa Can, som debuterar som dramatiker. Han har i Svenska Dagbladet skildrat hur kvinnor i Kurdistan i särskilda militära enheter deltar i striderna mot IS, ett tvåfrontskrig: ett krig för kurdiskt självstyre men också mot förtryck av kvinnor. ”En frihet utan frihet är ingen frihet alls.”

Tänker på Aleksijevitj

Uppsättningen på Stockholms stadsteater antyder knappt var och mot vem kriget förs utan låter oss möta fyra unga kvinnor, tätt och väl gestaltade på scenen av Alma Pöysti,Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Johanna Lazcano och Elmira Arikan. Detta kan gälla vilken väpnad konflikt som helst. Ofta tänker jag på Svetlana Aleksijevitjs bok, också iscensatt, ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, som nyanserat bilden genom att skildra kvinnorna som soldater. Efter kriget får männen medaljer, medan kvinnorna gör klokast i att tiga om allt ”okvinnligt” de gjort. 

 

LÄS MER – Åtta saker om Svetlana Aleksijevitj

 

Levandegörandet på en scen kan lägga till den delade känslan av skräck, längtan hem och den komplicerade mosaiken av nödvändighet, ansvar, plikt. Men också insikten om att människan är skicklig på att göra sig omänsklig: att ha hållit i kniven mot en liten flicka för att inte bli röjd. 

Torrt och sakligt

Det är teater som är bäst när den orkar stanna vid det torrt sakliga och låter iakttagaren själv känna kvinnornas värme, kylan, mardrömmarna. Rosa blomblad över sandsäckar och skottsäkra västar räcker långt som teaterkonstens gest att höja en berättelse om krigens förgörande kraft till ett möte med publiken. 

 

Teater

FRONTENS GRYNINGSFÄRG

Av Mustafa Can

Regi och dramatisering Astrid Menasanch Tobieson 

Stockholms stadsteater

1.45 t.

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.

 

LÄS MER – Anna Hellgren ser Svetlana Aleksijevitj "De sista vittnena" på Unga Dramaten

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!