Elmira Arikan i "Frontens gryningsfärg" av Mustafa Can. Foto: CARL THORBORGElmira Arikan i "Frontens gryningsfärg" av Mustafa Can. Foto: CARL THORBORG
Elmira Arikan i "Frontens gryningsfärg" av Mustafa Can. Foto: CARL THORBORG
Johanna Lazcano, Elmira Arikan och Alma Pöysti i "Frontens gryningsfärg" av Mustafa Can. Foto: CARL THORBORGJohanna Lazcano, Elmira Arikan och Alma Pöysti i "Frontens gryningsfärg" av Mustafa Can. Foto: CARL THORBORG
Johanna Lazcano, Elmira Arikan och Alma Pöysti i "Frontens gryningsfärg" av Mustafa Can. Foto: CARL THORBORG
Alma Pöysti och Tiril Wishman Eeg-Henriksen i "Frontens gryningsfärg". Foto: CARL THORBORGAlma Pöysti och Tiril Wishman Eeg-Henriksen i "Frontens gryningsfärg". Foto: CARL THORBORG
Alma Pöysti och Tiril Wishman Eeg-Henriksen i "Frontens gryningsfärg". Foto: CARL THORBORG

En stark bild av krigets vanvett

Publicerad

Mustafa Cans reportage om kvinnliga soldater i Kobane har blivit pjäs.

Margareta Sörenson ser "Frontens gryningsfärg" på Stockholms stadsteater.

RECENSION | TEATER. Vi vet redan det här, men det måste berättas om och om igen, skrev jag när Astrid Menasanch Tobieson regisserade sin pjäs ”Nattpassage” häromåret, om Europas flyktingströmmar. Samma  ord hade passat hennes pjäs ”100 barn”, om de försvunna kinesiska barnen i Sverige.

Och nu kriget. Dess hantverk och vardag, ful, låg och allt mänskligt förstörande; vi vet det redan genom dagliga nyhetsrapporter och sekler av litterära skildringar. Hur kriget förstör och förgör sina utövare också inifrån blir ännu tydligare när de stridande soldaterna är kvinnor, som i ”Frontens gryningsfärg” av Mustafa Can, som debuterar som dramatiker. Han har i Svenska Dagbladet skildrat hur kvinnor i Kurdistan i särskilda militära enheter deltar i striderna mot IS, ett tvåfrontskrig: ett krig för kurdiskt självstyre men också mot förtryck av kvinnor. ”En frihet utan frihet är ingen frihet alls.”

Tänker på Aleksijevitj

Uppsättningen på Stockholms stadsteater antyder knappt var och mot vem kriget förs utan låter oss möta fyra unga kvinnor, tätt och väl gestaltade på scenen av Alma Pöysti,Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Johanna Lazcano och Elmira Arikan. Detta kan gälla vilken väpnad konflikt som helst. Ofta tänker jag på Svetlana Aleksijevitjs bok, också iscensatt, ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, som nyanserat bilden genom att skildra kvinnorna som soldater. Efter kriget får männen medaljer, medan kvinnorna gör klokast i att tiga om allt ”okvinnligt” de gjort. 

 

LÄS MER – Åtta saker om Svetlana Aleksijevitj

 

Levandegörandet på en scen kan lägga till den delade känslan av skräck, längtan hem och den komplicerade mosaiken av nödvändighet, ansvar, plikt. Men också insikten om att människan är skicklig på att göra sig omänsklig: att ha hållit i kniven mot en liten flicka för att inte bli röjd. 

Torrt och sakligt

Det är teater som är bäst när den orkar stanna vid det torrt sakliga och låter iakttagaren själv känna kvinnornas värme, kylan, mardrömmarna. Rosa blomblad över sandsäckar och skottsäkra västar räcker långt som teaterkonstens gest att höja en berättelse om krigens förgörande kraft till ett möte med publiken. 

 

Teater

FRONTENS GRYNINGSFÄRG

Av Mustafa Can

Regi och dramatisering Astrid Menasanch Tobieson 

Stockholms stadsteater

1.45 t.

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.

 

LÄS MER – Anna Hellgren ser Svetlana Aleksijevitj "De sista vittnena" på Unga Dramaten

Relaterade ämnen
Margareta Sörenson
Margareta Sörenson
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag