Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En ren rip-off av filmen 28 dagar

Ensemblen i "Personer, platser och saker".
Foto: Sören Vilks
Sandra Huldt är mycket bra.
Foto: Sören Vilks
En annan Sandra – Sandra Bullock i "28 dagar".
Foto: VIASAT
Foto: OLLE SPORRONG

En missbrukande skådespelerska hamnar på rehab.

Maria Edström ser Sandra Huldt gjuta liv i ett svagt manus.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Varför är skådespelaren Sandra Huldt så fruktansvärt bra? Ända sen jag såg henne första gången i Christina Ouzounidis legendariska ”Heterofil” och sen fortsätta med dramatiker som Jelinek och Schimmelpfennig så har hon alltid varit oavlåtligen intressant att följa. På senare tid har hon setts i Paula Stenström Öhmans mer naturalistiska pjäser och har nu inte förvånande fått en riktig West End-roll att bita i; Som Nina/Emma/Sara – ja vem hon nu är denna missbrukande skådespelare i Duncan Macmillans ”Personer, platser och saker”.

Huldt är en dramatikernas, textens skådespelare, hon går in i den med oskuld och oförarglighet och låter replikerna överrumpla rollfiguren. Låter vrede, sorg och elakhet överfalla själva texten som från ett bakhåll. Denna begåvning ger också enorm draghjälp åt Macmillans pjäs, där Huldt gör en manipulativ, charmig och super-egotrippad kvinna. Det är befriande att författaren låter en kvinna bre ut sig och fläska på så här.

Likaså ges ett fint understöd från Gunilla Röör, fantastisk som mamman som furiemartyr och Per Sandberg, missbrukare med "The End" blodigt inristat på bringan.

Sandra Bullock på rehab

Men själva pjäsen är, om än något fyndigare, egentligen en ren rip-off av filmen ”28 dagar”, med skådespelaren Sandra Bullock på rehab. Regissören Andrés Lima försöker ge pjäsen ett mer expressionistiskt lödigt temperament, med hjälp av ett gäng teaterelever och biroller, men kan ändå inte dölja att det är en typisk anglo-saxisk import.

Problemet med den här typen av pjäser är att de liksom inte handlar om någonting utöver sig själva. Det är inte det att missbruk inte är en viktig och engagerande fråga, utan att det inte räcker för att skapa ett dramatiskt partitur som svänger.

Så, hur bra Huldt än är – för den som inte har tre timmar över: lyssna hellre på Amy Winehouses ”Rehab” – riktig verkshöjd och bara drygt tre minuter lång.


Teater

Personer, platser och saker 

Av Duncan Macmillan

Översättning: Pamela Jaskoviak

Regi Andrés Lima

Stockholms stadsteater

Speltid 3 t.

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.


LÄS MER – Maria Edström: Få med autism är som Saga Norén