En musikal om nazism borde ha ett budskap

Sara Jangfeldt och Peter Gardiner.
Foto: Sören Vilks
Melinda Sefane, Aisha Mirambo, Valerie Radabolskaya Pirsten, Joni Modig och Sara Jangfeldt i The Sound of Music.
Foto: Sören Vilks

Kulturhuset Stadsteatern river i gång säsongen med en stort uppslagen musikal.

Jens Liljestrand ser en konstnärligt ointressant ”The sound of music”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En teater är en arbetsplats. Under de gångna 16 månaderna har vi fått anledning att påminnas om detta, och inte minst på dessa sidor har det skrivits om hur inte bara skådespelare utan även kostymörer, maskörer, ljuddesigners, ljussättare och en mängd andra yrkesgrupper har stått utan uppdrag när coronarestriktionerna slagit hårt mot scenkonsten.

När nu Kulturhuset Stadsteatern öppnar portarna till Stora scenen och väljer att återuppstå med musikalen ”The sound of music” är det välvilligaste som kan skrivas att det ändå är en hyllning till just det sceniska hantverket. Här har massor av resurser tagits i anspråk, oräkneliga timmar lagts ner på att sy nunnedok och nazistuniformer, snickra kulisser och koreografera sång- och dansnummer. 

Helt utan ironi är det värmande att tänka på hur många som äntligen har kunnat få utöva sina yrken tack vare teaterledningens val att sätta upp Rodgers och Hammersteins klassiker, liksom regissören Ronny Danielssons beslut att göra den så lyxig och maximalistisk som möjligt – orkester, statister, rubbet.

För nej, allt annat är faktiskt en besvikelse med denna föreställning. Att någon kan vilja ta en musikal som är förlaga till en av världens mest ikoniska filmer och göra den så fantasilöst, så plastigt, så totalt utan ärende, är ett mysterium.

Danielsson tycks ha ansträngt sig för att göra ”The sound of music” så konstnärligt ointressant som möjligt.

Ingen skugga faller över ensemblen, där särskilt den rutinerade Sara Jangfeldt gör ett utmärkt jobb som Maria, med storartade sånginsatser och en energi i sitt scenspråk som väger upp den stelhet som i övrigt präglar regin. Även Peter Gardiner gör det bästa av sin roll som den strame men innerlige Kapten von Trapp. Glömmas ska inte heller de sju unga von Trapp-barnens helgjutna insats som von Trapp-barnen. Den som verkligen sticker ut är dock Karolin Funkes abbedissa, som dominerar scenen under sina framträdanden, särskilt med sitt maffiga sångnummer innan paus.

Jessica Marberger , Karolin Funke, Sara Jangfeldt och Annica Edstam i ”The sound of Music”.
Foto: Sören Vilks

Men inte den mest kompetenta laginsats och det mest välsmorda musikalmaskineri när alla örhängen ska levereras, kan rå på det faktum att Danielsson tycks ha ansträngt sig för att göra ”The sound of music” så konstnärligt ointressant som möjligt. Det är en gåta; där till exempel hans ”Ronja Rövardotter” på samma scen var en festlig, dynamisk och i sin genre minnesvärd tolkning av en klassiker, är detta en ren imitation av något många av oss redan kan tralla i sömnen.

...inte ens hakkorsbindlarna och heilandet i andra akten lyckas skapa en laddning.

I en tid präglad av en smygande rädsla för totalitarism och medlöperi och ”det var så här det började på trettiotalet” har blivit ett mantra, skulle en musikal om nazistisk annektering 1938 ha kunnat, vad vet jag, innehålla någon typ av budskap. Men inte ens hakkorsbindlarna och heilandet i andra akten lyckas skapa en laddning, en känsla av angelägenhet. Allt reduceras till klichéer, lika levande som det vykortslika alplandskap som projiceras i fonden.

Efter att ha suttit framför en skärm sedan mars 2020 är det nästan provocerande att ta plats i en salong bara för att erbjudas något så här tvådimensionellt. Det är underbart att teatern äntligen är tillbaka, men det var ju inte det här vi saknade.



Musikal

THE SOUND OF MUSIC
Av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II

Manus Howard Lindsay och Russel Crouse

Efter en bok av Maria Augusta Trapp

Översättning Erik Fägerborn

Regi Ronny Danielsson

Koreografi Roger Lybeck

Scenografi Martin Chocholousek

Kostym Camilla Thulin

Ljus Mikael Kratt

Ljud Avgoustos Psillas

Mask Petra Göransson och Carina Saxenberg

Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin

Med Peter Gardiner, Sara Jangfeldt, Stina Nordberg, John Österlund, Mio Ollinen, Lowe Bjurman, Axel Adelöw, Alegra Söderquist Hlongwa, Melinda Sefane, Sabina Walldin, Benjamin Lundell, Jack Bergenholtz Henriksson, Leo Forsgren, Benthe Börjesson Liebert, Lilly Källstrand Holmgren, Aisha Mirambo, Tuva Ähdel, Yaseniya Apalonina, Valerie Radabolskaya Pirsten, Joni Modig, Khanya Bjurenstedt Waern, Inez Vase, Gruber Olof Åhman, Mats Blomgren, Tove Edfeldt, Karolin Funke med flera.

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Speltid 2.50 t.


Jens Liljestrand är författare och kritiker på Expressen Kultur.



Vill DN bli FN?

https://embed.radioplay.io?id=91212&country_iso=se

Karin Olsson och Magnus Alselind om veckans mediesnackisar: DN:s hybris, Carina Bergfeldts blåsväder och Alex Schulmans hunkiga stand-in. Helena Gissén gästar podden och berättar om hur Löfven snuvades på sin plan.