En gåta att Folkoperan beställt ”Ålevangeliet”

RECENSION. Patrik Svenssons bok ”Ålevangeliet” blev något av en sensation när den kom, med sin originella blandning av personlig essä och ålorienterad populärvetenskap. Denna märkliga fisk simmar över halva jordklotet och sedan vänder tillbaka till Sargassohavet, som också förmodas vara den plats där de föds. Men trots idoga vetenskapliga försök har ingen lyckats observera hur de förökar sig, och nu tycks de vara på väg att dö ut. 

Det är onekligen en suggestiv varelse: en slemmig sinnebild för livets outgrundliga längtan och obönhörliga fortplantningsdrift, vilket Svenssons bok utnyttjade till fullo. Till en librettobearbetning av Stina Oscarsson har Emmy Lindström nu åt Folkoperan komponerat ett knappt två timmar långt åloratorium för orkester, kör och solister.

Avsikten får förmodas vara en sorgemusik över den utrotningshotade arten.

Lindströms musik är oförarglig som ett väntrumsakvarium. Under Marit Strindlunds ledning får orkestern spela en serie pastischer som rör sig mellan högstämda koraler och stampig folkmusik, även om de långsamt ledsna treklangsprocessionerna dominerar, då och då avbrutna av mikrofonförstärkt vattenskvalp. Avsikten får förmodas vara en sorgemusik över den utrotningshotade arten. Men helhetsintrycket är, i alla fall i mina öron, bara färglöst, formlöst och förödande banalt.

Tobias Theorell har regisserat ett halvt konsertant uppförande, där orkester och kör delar på scenen bakom solisterna. Scenografin är sparsmakad: konturen av en våg eller ett yngel ringlar i neon över musikerna, animerade ålar simmar själva eller i stim på sin väg mot Europa och sedan tillbaka till Sargassohavet. Mot denna bakgrund flätar solisterna samman människolivets mysterium och ålens, med hjälp av sångtexter som har en olycklig tendens att blottlägga de existentiella plattityder som Svenssons bok ändå balanserade med en viss nykterhet.

Mikaeli kammarkör och Lilla kören, uppklädda i fiskarbyxor, mässar fram diverse tillagningssätt.

Far och son-förhållandet, som intar en viktig plats i boken, placeras här mellan baryton och tenor: ålfiskarfadern Olle Perssons auktoritativa baryton ställs mot Wiktor Sundqvists väna, icke oävna tenor. Sonen antecknar och samlar kunskap, försöker förstå, men ända in i faderns död kvarstår främlingskap och tystnad. Vid sidan om dem får mezzosopranen Linnea Andreassen, en röst med dramatiskt patos och en del vassa kanter, leverera populärvetenskapliga recitativ om Aristoteles och Freuds försök att förstå ålens fortplantning, medan Mikaeli kammarkör och Lilla kören, uppklädda i fiskarbyxor, mässar fram diverse tillagningssätt (”Luad ål som spetsas på järn och grillas”, ”Halmad ål steks i panna med råghalm”, och så vidare).

En fjärde huvudroll innehas av klarinettisten Emil Jonasson, som tycks representera ålmysteriet självt, svartklädd och smygande fram och tillbaka som en tjuv över scenen. Han trakterar ett så kallat electronic wind instrument (EWI), vars design i svart och silver faktiskt har något av en likstel ål över sig. Men Jonassons spel är i alla fall starkt levande. Även om de improvisatoriska solona slingrar sig ormtjusaraktigt genom ett rätt slitet exotiskt tonförråd kommer det stundtals rätt spännande klangfärger ur instrumentet och Johanssons insats blir för mig behållningen av kvällen.

Ålens mysterium i all ära, men där jag sitter bland de på svenska premiärer stående ovationerna är det en annan gåta jag grubblar över: hur har egentligen Folkoperans ledning kommit fram till beslutet om denna storskaliga beställning?

Av Axel Englund

Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida och professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är ”Mörkerstråk. Lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga” (2020).