Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En extra dimension av Bossen på Broadway

Bild från Bruce Springsteens show "Springsteen on Broadway". Foto: Rob DeMartin
Bild från Bruce Springsteens show "Springsteen on Broadway". Foto: Rob DeMartin
Mats Olsson. Foto: AXEL ÖBERG

Bruce Springsteen har tagit sin självbiografi "Born to run" och omvandlat till ömsint scenshow.

Mats Olsson ser en 68-årig rockikon ge en extra dimension av sin livshistoria.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SHOW | RECENSION. I ett gammalt fotoalbum finns en bild på mig och min mamma.

Vi dansar.

Jag ser ut att vara åtta eller nio år, har en glansig skjorta och det jag då kallade rock’n’roll-slips, två snören i ett spänne. Farmor, farfar och andra släktingar sitter kring oss och det ser ut som om de klappar.

Kom att tänka på bilden när Bruce Springsteen stod på scenen på den vackra och intima Walter Kerr theatre på Broadway, på West 48:e gatan i New York, och berättade hur han som liten dansade med sin mamma, han i sina Beatles-boots och hon i sina toreadorbyxor, medan fastrar och farbröder klappade takten.

Bruce Springsteen på Broadway – vem hade kunnat tro det för 40 år sen när han var rockmusikens framtid? Det var då han framstod som en rebell som bara ville hoppa in i en bil och köra mot en solnedgång i ett förlovat land.

Broadway var reserverat för musikaler, drama och fars.

 

LÄS MER: Jan Gradvall om självbiografin "Born to run"

Författaren John Steinbeck

Men tiden går och jag har länge efterlyst en Bruce Springsteen som nödvändigtvis inte måste spela inför 95 000 i fyra timmar och tolv minuter, som om musik är ett uthållighetsprov, jag har efterlyst en Bruce Springsteen som speglar sin ålder. Vi är lika gamla, 68, och det är väl därför jag blev tagen av hans enmansföreställning (hans fru, Patti Scialfa, är med i två låtar).

Det mesta bygger på hans självbiografi, ”Born to run”, men det ger en extra dimension att vara så nära honom och höra hur han på en naken scen, till synes fritt utan manus, berättar om sitt liv, sin uppväxt, sina föräldrar, sin första gitarr och hur han i hela sin karriär har levt en lögn.

Han har aldrig haft ett ”riktigt” jobb, aldrig jobbat nio-till-fem och aldrig varit på en fabrik, men det är hans skildring av den vite, amerikanske arbetarklassmannen som gjort honom berömd och älskad.

Jag tänker på klassiska amerikanska författare som Erskine Caldwell, John Steinbeck och Larry McMurtry när han beskriver bilresor genom USA medan han förstrött kliar gitarrsträngar eller klinkar pianotangenter.

 

LÄS MER: Elin Grelsson Almestad om Springsteen och socialdemokratin

Elvis Presley och Beatles

Det hette en gång att rockmusik är ung musik.

Det är den inte längre.

Vi var få unga på teatern och det är klart: Populärmusiken ser inte ut som den gjorde när Bruce Springsteen förfördes av Elvis Presley och Beatles. USA ser inte ut som det gjorde när allt under tre decennier verkade vara möjligt och framtiden var lika oändlig som en motorväg genom en öken i Arizona.

Den vite mannen med sin gitarr är ersatt av kompositörskollektiv, datorprogram och discjockeys.

Inget fel i det. Så är tiden, så är utvecklingen.

Och vi som var med förr har kanske råd med 850 dollar (7 100 kronor) för att minnas.

Jag tyckte om Bruce Springsteens trygghet på Broadway, att han vågade vila i sig själv, tyckte om detaljrikedomen i berättelserna.

Han spelade 15 låtar och … det kändes som jag hade kunnat vara utan dem.

Han är en stor berättare med eller utan musik.

 

Mats Olsson är krönikör och författare.

 

SHOW

SPRINGSTEEN ON BROADWAY

Av och med Bruce Springsteen

Walter Kerr theatre, New York, 2 t.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!