Gå direkt till sidans innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

En druva i solen – en äkta historisk triumf

EN STJÄRNA. Kayode "Kayo" Shekoni som Lena Younger.
David Lenneman.
Foto: Urban Jörén

När Lorraine Hansberrys debut och genombrott "En druva i solen" får nordisk premiär, nästan 60 år efter att den skrevs, är det i en samtid som kokar. Rasistiska lynchmobbar härjar i Stockholm, asylboenden brinner upp, ledarsidorna eldar på. Parallellt finns en gryende afrosvensk rörelse, och kanske är det dem man ska tacka för att denna dröm nu blir verklighet?

För det är verkligen något historiskt som sker på Riksteaterns scen när en nästan helsvart ensemble och regissör nu ger sig i kast med denna mångbottnade och verkliga amerikanska klassiker om arbetarfamiljen Younger.

Dramat kretsar kring familjens drömmar och hopp, i en sliten lägenhet i södra Chicago. Under de få dagar pjäsen äger rum bjuds hela registret; glädjen, kärleken och stoltheten lika mycket som frågor kring det svarta lidandet, förnedringen och självhatet, omöjligheten att resa sig i en värld som skapades för att slå ner en.

Att Hansberry lyckades förutspå framtiden för såväl medborgarrättsrörelsen som repatrieringen råder det inget tvivel om, men i denna uppsättning lyckas den även kusligt tangera dagsaktuella afrosvenska problem. Särskilt klyftan mellan generationer, liksom relationen till kontinenten, ges nytt liv i uppsättningen.


Ibland kunde man önska ett större mod att lita till kraften i texten, som står sig bra även med mer minimalistiska uttryck. De redan laddade replikerna tjänar på att utnyttja pauser, det antydda i stället för det utsagda, men trots det är skådespeleriet fint, på sina håll briljant.

David Lenneman är mycket bra som Walter, ännu bättre i samspelet med mamman Lena. Men kvällens stjärna är utan tvivel just Kayode "Kayo" Shekoni som Lena Younger. Och vilken stjärna sedan! Shekoni lyckas, om möjligt, ingjuta ännu mer liv i den lite konservativa, stränga men kärleksfulla matriarken, och gör i det sitt livs roll. I Lena förkroppsligas generationsklyftan, svårigheten för oss yngre att förstå våra föräldrars kamp manifesteras i Shekonis tolkning, så känslig och balanserad, så hjärtskärande att när hennes dröm krossas så gör även min det.

Ett av problemen med ursprungspjäsen, som Hansberry själv stördes av, är att den om man är oförsiktig gärna omvandlas till en sentimentalt lycklig saga. I Josette Bushell-Mingos regi blir det omöjligt, och slutet lyfter därmed historien ytterligare en nivå. Och när publiken, mig inberäknad, tillsammans med ensemblen rörs till tårar, är det inget tvivel om vad vi nyss bevittnat.

En triumf.

Att skinnskallar sedan står och heilar vid Slussen när tunnelbanan tar oss besökare hem är svårt att förbise.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.