Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En bedövande uppvisning i vardagens olidliga tomhet

Ur "Flickvännen" på Uppsala stadsteater. Foto: Staffan Claesson
Eva Fritjofson, och Natalie Sundelin i "Flickvännen". Foto: Staffan Claesson
Ur "Flickvännen". Alma Pöysti, Simon J Berger, Nathalie Sundelin, Thérèse Svensson. Foto: Staffan Claesson

Karolina Ramqvists roman "Flickvännen" ställer frågan om varför Karin inte går.

Leif Zern ser en uppsättning som först och främst gestaltar ett tillstånd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Man behöver inte läsa många sidor i Karolina Ramqvist ”Flickvännen” för att sitta nitad. Även den som är beredd att strejka för att sabotera teatrarnas romandramatiseringar tvingas erkänna att Ramqvist hör hemma på scenen. Det har med autenticitet att göra. Marianne Lindberg De Geers dramatisering skulle ha haft premiär på Stockholms stadsteater för fyra år sedan men blev, som det heter, "uppskjuten på obestämd tid".

Homogen ensemble

I lördags fick den sitt uruppförande på Uppsala stadsteater, i Lindberg De Geers egen regi och med en sällsynt homogen ensemble, där inte minst Nathalie Sundelin i rollen som Karin imponerar i kraft av sitt totala uttrycksregister. Röst, mimik, publikkontakt. 

Karin lever med John, en grovt kriminell som försvinner på långa turnéer i utbyte mot ett liv i lyx och välstånd. Plus tristess, skulle de flesta av oss säga. Första akten är en bedövande snygg uppvisning i den tomhet som är hennes vardag. Hon fyller dagarna med yoga och skönhetsvård, själv så perfekt att hon smälter in i det färglösa möblemanget. Peder Freijs scenografi är en enda nyans av beige.

Kvinnor som älskar busar

Det var Ibsen som ställde frågan som teatrarna fortfarande letar efter svaret på – varför går Nora? Ramqvist vänder snarare på frågan – varför går inte Karin? Kvinnor som förälskar sig i busar. Unga tjejer som sitter hemma och väntar på knark och presenter. Gåtfullt? Kanske inte när man får höra Karins feministiska mamma (Eva Fritjofson) framhålla Karins skötsamma och likaledes feministiska systrar som exempel. 

Lyssna på Karins svar: ”Men mamma, handlade inte feminismen om att göra det man vill?”

Jag tror inte att man bör se ”Flickvännen” som en romantisering av gangsterlivet utan som en protest mot medelklasslivet, ett annat sätt att köpa sig fri. Om första akten visar upp ytan, handlar den andra om nattsidan. Karin har bjudit de övriga flickvännerna på fest. Mycket sprit och kokain. Nadja Mirmiran, Thérèse Svensson och Alma Pöysti är bra på att inte hålla masken i det som slutar med att alla ligger utslagna på heltäckningsmattan.

Gestaltat tillstånd

Styrkan i Marianne Lindberg De Geers föreställning är att den gestaltar ett tillstånd. Men det blir mer en stillastående bild än en dramatisk process. I romanen är Karin både huvudperson och berättare, en inte helt självklar tilltalsform på scenen, där den inre monologen tvingas växla upp i direkt anföring, det vill säga repliker. Natalie Sundelins virtuosnummer lyckas inte helt dölja draget av överpedagogisk berättarteater. Efter 30 minuter har man förstått hur trist Karin har det.

Det blir i längden lite trist även för oss.

 

Teater

Flickvännen

Av Karolina Ramqvist

Dramatisering och regi Marianne Lindberg De Geer

Scenografi Peder Freij

Kostym och mask Rebecca Afzelius

Dramaturg Jonas Bernander

Ljus Mats Öhlin

Papperskonstnär, design Bea Szenfeld

Uppsala stadsteater

Speltid 2.5 t.

Av Leif Zern

Marianne Lindberg De Geer medarbetar på Expressens kultursidor. Därför recenseras föreställningen av DN:s teaterkritiker Leif Zern.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!