Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Egentligen tittar jag på mig själv"

Rebecca Drammeh i "Jainaba som aldrig ville sluta drömma". Foto: Jonas Jörneberg.
Ur "Black Memory". Lamin Dieng, Binyam Haile, Astrid Assefa och Kayo Shekoni. Foto: John Odou Andrews.
Josette Bushell-Mingo Foto: Urban Jörén.

För första gången får Sverige en helt svart teaterorganisation.

Valerie Kyeyune Backström ser en lansering som bådar gott inför framtiden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. På ett sätt är allt som vanligt. Som vanligt på Vällingby stadsteater eller på vilken annan plats som helst där svarta kulturinitiativ sker. Teaterpubliken är blandad på ett sätt som aldrig annars är fallet, åldrarna mer utspridda. Vita överentusiastiska åhörare tar sedvanligt upp frågestunden på ett pinsamt sätt genom att säga rasord och få övrig publik att vrida sig i sina säten. Det är som det alltid är.

Allting är annorlunda

Ändå är allting annorlunda. Det är finaldagen av Black Theatre of Swedens invigningsvecka. Jag skriver invigning, men egentligen är kanske upptakt ett bättre ord. I slutändan liknar det mest en inbjudan. Jag ska återvända till det.

 

 

Det är Josette Bushell-Mingo som är initiativtagare till detta unika projekt. Nog har vi haft TRYCK förut, men detta är något annat: en plats för att utveckla svart teater i Sverige, att både samla och samarbeta långt utanför landsgränserna, att jobba med skilda uttryck, att vara både scen och skola.

Brännande frågor

Det är brännande frågor man närmar sig, om historia lika mycket som om språk, de afrikanska språkens betydelse. Frågor som diskuterats i den afrikanska litteraturen av förespråkare som till exempel nobelpristippade Ngũgĩ wa Thiong'o och den unga panafrikanska tidskriften Jalada. Att National Black Theatre of Sweden nu gör anspråk på att uppföra en pjäs från varje land på den afrikanska kontinenten, och också framföra dem på originalspråk, är lika ambitiöst som glädjande. Det får en också att fundera om ursprung och kontext: vad händer med en nationalberättelse när den kommer till Sverige, med en blandad publik som både delar och helt saknar en relation och förståelse för kontexten pjäsens berättelse innehar? 

Yekermo Sew Foto: Chester Higgins Jr/www.chest / www.chesterhi

Frågan ställs av en man i publiken, efter en reading av Yekermo Sew som framförs helt på amhariska, där textningen syns i bakgrunden.

Det ska sägas att det inte är en färdig uppsättning som visas, och att det många gånger är lite svårt att hänga med. Men det spelar inte så stor roll, för ambitionen finns där – och det ska bli spännande att se var den kommer landa.

Självlysande Drammeh

Långt mer färdig är "Jainaba som aldrig ville sluta drömma", där självlysande Rebecca Drammeh på svenskt teckenspråk briljerar i en berättelse om identitet, om drömmar och Whitney Houston, fint rösttolkat av Kayo Shekoni.

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Reklam för fillers är inte feminism 

 

Men allra starkast blir kvällens final, det avslutande verket "100 women", en manifestationsworkshop. På kort tid lyckas Josette Bushell-Mingo tillsammans med en blandad grupp av frivilliga kvinnor framföra ett verk som lyckas vara lika vackert som berörande. Vi i publiken får röra oss mellan de omväxlande stilla och dansade kvinnorna, vi får titta på dem men anar hela tiden att de tittar tillbaka. Att som svart delta i det verket bereder en ytterligare dimension: jag tittar på dig, men egentligen tittar jag på mig själv. Det är en sällsam upplevelse att smälta in i deras kroppar. 

Tårar på scenen

Än mer unikt är mjukheten det bereder, hos deltagarna såväl som publiken. Att det skapas ett rum på teatern där svarta kvinnor tillåts tala om sina sorger, att blotta sig och bäras av varandra är desperat välbehövt. I dessa tider där den yttre pressen, det offentliga rummet hela tiden hårdnar blir det smärtsamt tydligt, både för de tårögda på scenen och bland åskådarna. Var finns rum att vara mjuk, när man hela tiden kämpar för överlevnad?

Där sammanfattas också kvällens styrka: att bjuda in, att tillsammans skapa en berättelse som bärs av våra olikheter, av nyfikenhet, som låter smärtan existera tillsammans med glädjen, med lusten, med kampen. Onwards and upwards.

 

Teater

National black theatre of Sweden launch week

Av Josette Bushell-Mingo, Rebecca Drammeh, Laureate Tsegaye Gebre-Medhin, Joe Selassie med flera 

Vällingby stadsteater

Valerie Kyeyune Backström är kritiker på Expressens kultursida.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!