Efteråt kommer man att säga: jag var där

RECENSION. ”Norma” är en tragisk opera av Vincenzo Bellini från 1831. Handlingen utspelar sig under romarriket och är enkelt uttryckt ett triangeldrama där två galliska kvinnor, närmare bestämt druidernas översteprästinna Norma och den unga prästinnan Adalgisa, konkurrerar om en romersk prokonsul, Pollione. Det är alltså kärlek med dubbla förhinder. Det är inte bara det att kvinnorna är kära i samma person. Han är ju på fiendesidan. Bellini och hans librettist ville markera mot det Habsburgska riket och hävda det italienska självbestämmandet. Pollione kunde alltså lika gärna varit en representant för det imperialistiska Österrike. Och det är honom Norma har två barn med samtidigt som han vänstrar med den unga Adalgisa. Men kvinnornas vänskap är stark. Minst lika stark som kärleken till mannen.

Det är en av de där föreställningarna om vilken man efteråt kommer att säga: jag var där. ”Jag var där när Julia Sporsén gjorde ”Norma” på Folkoperan. Det var 2022 precis efter det där ödesdigra valet. Det var Eirik Stubø som regisserade, ni vet den norske regissören som fick sparken från Dramaten under den överhettade debatten i spåren av Metoo. Och Magdalena Åberg hade gjort en väldigt avskalad scenografi. En rå svart låda, med en nersänkt mitt där kören kom upp när de inte satt på bänken i fonden. Och orkestern som hissades makligt upp mot taket efter ett tag. Det var mycket stiligt. Ensemblen lät fantastiskt. I alla fall det första laget, där Julia Sporsén sjöng titelrollen så väl att vi faktiskt inte behövde sakna Maria Callas. Från dödsföraktande risktagningar till innerliga sorgesånger. Och jag var där”.

Bellinis ”Norma” innehåller förtätade feministiska ögonblick som påminner om Olle Adolphsons ”Trubbel” där kvinnorna tar avstånd från den man som lekt med dem ”ett litet slag”: ”Ifrån den stunden var den mannen dubbelt hatad”. 

Julia Sporsén och Ann-Kristin Jones duetter är så vansinnigt uttrycksfulla och känslosamma tillsammans. Deras röster snirklar sig runt varandra som spinnande katter och överträffar duetterna med den nog så förträffliga tenoren Daniel Svenson.

För den här aftonen är det damernas med en komplex, förtvivlad och förbannad, sårbar och auktoritär kvinna i fokus. Lite som samtidens alla kvinnliga tv-kriminalare. 

På så vis framstår ”Norma” som en modern opera. Norma blir först så rasande över Polliones otrohet att hon är beredd att mörda deras gemensamma barn för att straffa honom. Hon slits mellan sina olika lojaliteter. Mot sitt land, mot sin vän, mot sina barn, mot sina innersta begär och mot sin gud, den som hon i egenskap av översteprästinna, står i direkt kontakt med.

I något som mänga kommer att kalla för hennes definitiva genombrott på en svensk operascen.

Julia Sporséns senaste roll i Sverige var som Elsa-Lill i ”Herr Arnes penningar” på Göteborgsoperan i början av året men hon briljerade redan 2015 i den hejdlösa nakenfesten ”La Traviata” på Folkoperan. Där höll hon nästan på att bli ”överröstad” av allt naket på scenen. Stubøs uppsättning är lugn, koncentrerad och allvarlig. Skapar utrymme och inramning för sångarna. Inte minst för Sporséns komplexa kvinnoporträtt. I något som många kommer att kalla för hennes definitiva genombrott på en svensk operascen. 

Förlåt andra laget. Folkoperan har andra sångare i de ledande rollerna som turas om med det första laget om att göra föreställningen. De kan vara hur bra som helst, och kommer i varje fall att ha samma utomordentliga orkester och kör under Henrik Schaefers ledning, men i dag är jag Romeo och Julia är Julia. 

Varenda fiber av hennes kropp övertygar. Att stanna vid att hon är en dramatisk koloratur vore futtigt. Sporsén är förbi uppvisningssjungandet. Hon menar vad hon sjunger. Det är som att hon bara öppnar munnen så är musiken där. Man glömmer att det är svårt. Självklart är det fruktansvärt svårt. Men hon bara är. Norma. Och jag var där.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.