Jan Käll har skrivit en musikalisk politisk satir där ingen maktinstans går säker. Framförallt inte Carl Bildt, här en krigstörstande Natoförespråkare, nära till både Twitter och självberöm. Rollen axlas av en tonsäker Aliette Opheim som får mig att glatt gunga med i Janne Tavares bitar "Ryssen är en nagel i ögat" och "Ett Nato för dig och mig". En nutida motsvarighet till Nationalteaterns "Kåldolmar och kalsipper" tro? Klart är att 70-talets musikteater får en renässans, om än med en extra dos cynism.
Detta är en angelägen berättelse om den lilla människans kamp mot storpolitiken à la David och Goliat. Bildt vill göra svenskarna mer Nato-vänliga. Försvarsministern, i Sanna Ingermaa Nilssons komiska gestalt, kläcker därför idén att iscensätta ett ryskt angrepp mot ett svenskt skepp.
Men hon har inte räknat med att Socialdemokraterna har planerat en kick-off på samma båt. Eller att rättsetablissemanget med Lambertz och Borgström i spetsen gått ombord för lite svinkul grisfest. När hennes planer uppdagas får den stackars fas 3-praktikanten Olle Olofsson (Carl-Axel Karlsson) skulden, redan dömd att plocka bultar under däck, som också rymmer ett gäng afrikanska smuggelflyktingar. Staten och kapitalet sitter i samma båt, båten som också är en allegori för en samtid på fel kurs.
Den smått fenomenala scenografin signerad Sören Brunes är i sig värd ett besök, med sitt omvandlingsbara trägolv vars lyftbara skikt höjs och sänks och bildar skepp, däck, hav och kaj. Varje scen är en scenisk och dramatisk smällkaramell, vacker att se på och full av överraskningar.
Tiomannaensemblen ger farsens schabloner och karikatyrer egensinnighet och djup i Richard Turpins påhittiga regi. Här finns en spelglädje och uppfinningsrikedom man sällan möter. Därför förlåter jag gärna att föreställningen tappar lite fart i andra akten och att det inspelade bakgrundskompet bitvis är trist.
Trots att budskapet är ett entydigt nej till krig är det dödligt kul hela vägen.
Isa Andersson