Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Dramaten gör ”Röde Orm” till kaotisk Grotesco-sketch

Emma Broomé som Orm i Dramatens ”Röde Orm”.Foto: Sören Vilks / Dramaten
Karin Franz Körlof, Emma Broomé, Gerhard Hoberstorfer.Foto: Sören Vilks.
Karin Franz Körlof, Lennart Jähkel, Emma Broomé. Foto Sören Vilks.Foto: Sören Vilks.
Gerhard Hoberstorfer, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Lennart Jähkel, Karin Franz Körlof.Foto: Sören Vilks.

Frans G. Bengtssons vikingaklassiker ”Röde Orm” blir spretig improvisation i Alexander Mørk-Eidems Dramatenuppsättning.

Jens Liljestrand ser en tramsig och buskisartad föreställning där pruttskämten ekar tomt i den coronaödsliga lokalen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Naddebo!

Närmare bestämt Jonas Naddebo, centerpartisten som sedan 2018 är kultur- och stadsmiljöborgarråd i Stockholms kommun. Namnet är tillika ”stoppord” i ”Röde Orm”, den pjäs som en brokig samling improviserar fram på ett bibliotek under några lediga timmar med hjälp av skurhinkar, bokvagnar, krukväxter och svärd byggda av Duplo från barnavdelningen.

Det finns en frisk grundtanke i Alexander Mørk-Eidems av coronaskäl länge uppskjutna ”Röde Orm” på Dramaten. ”Biblioteket” på stora scenen bär tydliga spår av husets historia; på hyllorna syns både en bok om Eugene O'Neill, Tommy Berggrens självbiografi och en stor coffeetable om Ingmar Bergman (den sista ett utmärkt skydd när spjuten/golvmopparna haglar!).

Här får sex kommunalt anställda kulturarbetare (en fritidspedagog, en bibliotekarie, en wannabe-poet och så vidare) leva ut sina skådespelardrömmar och stöka runt i de normalt städade och nedhyschade lokalerna utifrån en slumpvis utvald bok. Resultatet blir ett uppror mot såväl en dammig klassikertradition som en gravallvarlig och pretentiös teatertradition. För visst var det Bergman som hatade när skådespelare ”öppnar eget”, överger lagarbetet och i stället hänger sig åt hämningslöst publikfrieri? Ha, här öppnar alla eget, gång på gång, fem scenkåta arkivråttor som vältrar sig i vikingafantasier.

Och går fantasin och hänryckningen för långt, inte minst i slagsmålsscenerna, kan man som sagt alltid skrika stoppordet – ”Naddebo!”

Hur lägger man in anakronismer i en berättelse som redan är fullspäckad med busiga blinkningar?

Problemet med hela uppsättningen är att ”Röde Orm” redan från början är ett skämt. Frans G. Bengtsson var en lundensisk överliggare, hans roman en skröna, en pastisch på den fornnordiska värld som vid utgivningen av första bandet 1941 fortfarande gärna framställdes med en respektfull, lakonisk stramhet (romanen är samtida med exempelvis Jan Fridegårds ”Trägudars land”).

Så hur leker man med någon annans lek? Hur lägger man in anakronismer i en berättelse som redan är fullspäckad med busiga blinkningar? Hur gör man ett Brecht-spex av något som redan från början är så lundensiskt tillspexat det kan bli? Ikoniska machorepliker som ”Det tog sin tid, men nu har han pissat färdigt!” är redan utstuderat parodiska – hur tar man dem ett varv till?

Mørk-Eidems lösning, väl formulerad i Erlend Birkelands spretigt kreativa scenografi och Jenny Ljungbergs dito kostym, tycks ha varit att bara ösa på och låta skådespelarna löpa amok med sina figurer. Emma Broomé gör en kaxig, egocentrisk Orm, Gerhard Hoberstorfer hennes sidekick som en kåt, supig och trumpen Toke, medan Hulda Lind Jóhannsdóttir, Lennart Jähkel, Karin Franz Körlof och Andreas T Olsson hoppar in och ut i berättelsens alla tacksamma småroller – en juden Salaman, en visiren Almansur, en kung Harald Blåtand.

Det är så dåligt att jag är nära att gå i pausen.

Tjohej och tjoho och fort går det och smarta och roliga scenlösningar var det och tänk vad skojigt det blir när Franz Körlof kör sin monolog som den tillfångatagna, våldtagna och sedermera till härskarinna upphöjda Subaida på götebosska, änna!

Det är så dåligt att jag är nära att gå i pausen. Till viss del kan det, som så mycket annat i dessa tider, skyllas på coronan. Buskis kräver folkligt och fullsatt, och den rena prutt- och knullhumor som ”Röde Orm” allt mer urartar i har svårt att landa i premiärens tomma bänkrader, befolkade som de är av glest sittande teaterkritiker och ensemblens vänner (den sistnämnda gruppen skrattar artigt och högljutt på rätt ställen, vilket får alltihop att kännas som ett fyllerep för kompisgänget).

Sångnummer! Twerkande kvinnostjärtar! Det obligatoriska ”be publiken om hjälp”-momentet! ”Du tänker med kuken och pratar med röven!” skriker Broomés Orm till Hoberstorfers Toke medan pjäsen sakta ballar ur som en sällsynt utdragen Grotesco-sketch.

Så här vårdslöst får man faktiskt inte hantera en nationell tramsklenod som ”Röde Orm”. Det är tur för Dramaten att den sorterar under regeringen och inte Stockholms kommun. Annars hade vi varit fler denna afton som ropat efter Naddebo.

 

TEATER

RÖDE ORM

Av Frans G. Bengtsson

Regi och dramatisering Alexander Mørk-Eidem

Scenografi Erlend Birkeland

Kostym Jenny Ljungberg

Ljus Ellen Ruge

Peruk och mask Lena Strandmark

Medverkande Emma Broomé, Gerhard

Hoberstorfer, Hulda Lind Jóhannsdóttir,

Lennart Jähkel, Karin Franz Körlof och Andreas T Olsson

Dramaten, Stora scenen

Speltid 2.5 t

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.