Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dödsdansen / Malmö stadsteater

Foto: Westrup Peter

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

DÖDSDANSEN | Av August Strindberg | Regi Pontus Plaenge | Malmö stadsteater

Jag hade för mig att Edgar i Strindbergs Dödsdansen drabbas av stroke – epidemiskt smittande skådespelarna i rollen. Men när jag lyssnar ordentligt hör jag att läkaren på ön där Edgar tjänstgör har ställt diagnosen ”kalkhjärta”. Fast det är nog bara för att Strindberg ska kunna flika in ”stenhjärta” i nästa replik. Sjukdomsbilden i pjäsen stämmer bättre med en strokepatient som efter en serie smärre proppar drabbas av en större blödning och sedan det definitiva slaganfallet som ändar hans liv. Fast det sker först i Dödsdansen II.
Denna uppföljare spelas numera sällan, men i John Cairds succéföreställning på Dramaten från i fjol fick den utgöra andra akten, där Dödsdansen I var den kraftigt nedstrukna första. Dödsdansen II slår an en ljusare komediton, som i Cairds uppsättning återverkar också på första delen, där Örjan Ramberg och Stina Ekblad spelar upp sitt 25-åriga äktenskapsinferno som ett inrepeterat skådespel och iscensätter sina intriger mest för att liva upp tristessen.

Pontus Plænge nöjer sig med Dödsdansen I i sin uppsättning på Malmö stadsteater, och ändå blir den lika lång som Cairds och känns längre, framför allt före paus. Här finns inget av Cairds ironiska distans – att skådespelarna då och då gör sin entré genom ett skåp är mest en tom effekt – utan här utkämpas kriget mellan Alice och Edgar på blodigt allvar.
Och egentligen tycker jag att pjäsen kommer bättre till sin rätt så, i synnerhet om man skrapar bort ännu mer av den flagnande tidsfärgen än Plænge har nänts göra. Chatarina Larssons Alice spelar här inte upp gamla raseriscener som om hon hade gjort det tusen gånger förr. I kusinen Kurts närvaro får hon äntligen ge rytande utlopp för sina instängda känslor, hänsynslös som en tigrinna som ser en skymt av en öppen burdörr. Hennes hat mot mannen är genuint, inte en inövad pose.
Fast Lars-Göran Ragnarssons veka Kurt som gör entré i svartrock och med ett kors dinglande om halsen, är ingen att luta sig mot när det hettar till. Ragnarsson gör rollen så övertygande att han borde fått slippa den övertydliga kostymeringen. Annars skapar Maja Ravns scenografi och Carina Perssons ljussättning en suveränt suggestiv miljö åt detta nednötta parfängelse.
Jag börjar där jag slutar – med stroken. Jag hade verkligen velat se Kenneth Milldoff bryta igenom sin fryntlighetsmask som Edgar. Nu får jag i stället se Dag Norgård göra en högst acceptabel insats som hans ersättare. Inte minst med tanke på den korta repetitionstiden.
Jag kan bara hålla tummarna för honom.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!