Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det samiska lidandet
– Norrlands skuld

Monika Edmondson placerar ut sin konst. Foto: CARL-JOHAN UTSI

Norrlandscenerna har gått samman och gjort ett teatercollage.

Gunilla Brodrej reser till Umeå och får syn på det samiska lidandet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teater

Norrländsk passion

Av Camilla Blomqvist, Therese Söderberg och Gustav Tegby.

Regi Olle Törnqvist

Ett samarbete mellan Västerbottensteatern, Norrbottensteatern, Teater Västernorrland/Scenkonstbolaget, Giron Sámi Teáhter och Estrad Norr/Jämtlands läns musik och teater.

Speltid 3 t.

På Vasaplan i Umeå sitter en mycket liten man med läderartad hy. Han är krympling, benen är korta och deformerade. Jag tänker på Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S) som medverkade till att sprida mytbildningen om att Umeås romska tiggare blir skjutsade till jobbet i stora dyra bilar. Kontantlös springer jag skamsen förbi. Måste hinna upp till Västerbottens museum innan föreställningen. Sex timmar senare sitter jag i en hotellbar och skriver den här texten. Den stora ensemblen från Norrlandsteatrarnas föreställning "Norrländsk passion" passerar förbi och rinner en trappa ner till sin efterfest.

Kvällens stjärna, poetry slam-artisten Mimi Märak står gudinnelik i baren och beställer vin. Jag måste kväva impulsen att be henne komma och slå sig ner. Hennes plötsliga rimmade vredesutbrott i denna Norrlandspölsa av mer eller mindre tydliga ingredienser skakade om mig där jag satt och nickade till i Noliahallen. Det är samerna som är föreställningens salt.

Det har blivit svårare att försörja sig som renskötare, och exproprieringen av samemarkerna i Kallak ligger ännu som ett öppet sår. Ändå. Någonting har hänt. I ansökan om att få bli kulturhuvudstadsår föreslog Umeå att man skulle dela upp året i de åtta samiska årstiderna. Listig strategi för att vinna titeln, men när SVT Sápmi och Sameradion tittat närmare på resultatet så ser det lite klent ut. 50 miljoner har gått till marknadsföring, 136 miljoner till projekt, men bara 12 av dem har varit samiska. (Vem minns förresten vilka projekt som blev kvar efter Stockholms kulturhuvudstadsår? Tensta konsthall. Och mer?)

På Bildmuseet i Umeå visas en utställning om de rasbiologiska mätningarna av samerna. Det finns onekligen en mörk historia att berätta, och den får sin samtida fortsättning. På Västerbottens museum visas Eva Nuttis kortfilm "Sommarvistet" om hur vattenvägen till det samiska sommarbostället försvann när kraftbolaget höjde dammen med 14 meter. En torrlagd stenfåra sticker vasst fram där sjön en gång varit. På en annan vägg visas en kort dokumentär om hur en same listigt drivs bort från den mark där hans släkt alltid drivit sina renar, och därpå polisanmäls för att han uppehållit sig där.

Tack vare kulturhuvudstadsåret har många fått upp ögonen för det samiska. Somliga har protesterat. Samerna hade en framträdande plats i invigningsceremonin. Västerbottenskuriren publicerade en ifrågasättande kommentar och fick hantera en skitstorm där många efterlyste "sitt" Umeå.

Björkarnas stad som toatapet. Det har kommit andra invändningar. I slutet av förra året sa musikern Dennis Lyxzén till Alexandra Sundqvist (Expressen 30/12 2013): "Det är ju alltid märkligt när man blir posterpojke för en kultursatsning som man själv inte känner sig delaktig i". Visst låter det rimligt att kommunen skulle involvera stans musikrörelse bättre än de gjort. Men Umeå sökte med det samiska och det var upp till bevis. Och Refused får ursäkta, men jag tycker att det är häftigare att få en käftsmäll av Girón Sami Teáther än av svensk hardcore. Svenskarna får ödmjukt ta och backa några steg och besinna sin roll som kolonisatör.

På Västerbottens museum ser jag en sällsam utställning med den samiska glaskonstnären Monika Edmondson från Tärnaby. Hon har skapat glödröda glaskärl som hon har sänt ut över hela världen för att sedan få tillbaka dem med bilder som dokumenterat deras plats i världen. Kärlen representerar både något sårbart och universellt. Mest fascinerande är de dokumentära bilderna där Edmondson placerar sina kärl i ett bitande kallt och blåsigt snölandskap. Som ett gäng hoppfulla lingon på polarexpedition.

Men det jag främst rest till Umeå för att se är alltså föreställningen "Norrländsk passion", lanserad som "ett unikt samarbete där fem teatrars samlade kraft, kreativitet och resurser ligger bakom ett storslaget teateräventyr."

Rymdsamer mot nazism. Jag måste protestera. Det är varken storslaget eller särskilt äventyrligt, i alla fall inte i positiv mening. Man har hackat upp ett antal befintliga pjäser från Norrbottensteatern, Teater Västernorrland och Västerbottensteatern och växlar mellan dem. De två senare är i lättviktigaste laget. Men Norrbottensteaterns "Måste hem innan det blir mörkt" är en bra pjäs, med Slas-känsla, om vad som händer med ett litet samhälle där kommunen inte längre tänker betala gatlyktorna. Det hade jag gärna velat se i sammanhållen version. Just nu håller Kramfors kommun på att hota släcka ner det lilla samhälle uppe i Ångermanland där jag tillbringat varje sommar sedan jag var liten. Det skulle betyda beckmörker vintertid innan snön kommer. Symboliken i detta övergrepp på glesbygden kan knappast vara tydligare. Men att försöka fånga intresset för ett tre timmar långt teatercollage ställer enorma krav på regissören. Olle Törnqvist släpper igenom alldeles för många branta övergångar och döda ögonblick.

Urvalet tycks slumpartat. Hur har man trott att en revyartad pjäs om ett telemarketing-firma skulle passa med rent förtvivlad spoken word? Och hur kan man tillåta att en kör sjunger blygt bakom stora svarta notpärmar medan Anna Åsdell, Ola Stinnerbom och Nina Nordvall Vahlberg jojkat rakt och rått ur hjärtat?

Jag hade önskat Norrland en samlande satsning i stil med Mattias Anderssons "Mental states of Stockholm" för Dramaten och "Mental states of Gothenburg" för Backa teatern, där texterna bygger på intervjuer med människor i de två storstäderna. Jag saknar oförutsägbarheten, komplexiteten, och en direkt och obönhörlig känsla av teaterns betydelse.

Efter att ha sett den judiska tragedin i Tadeusz Slobodzianeks "Vår klass" (som hade nypremiär på Teater Galeasen i Stockholm i går) är man möjligen överdrivet kräsen, men det är inte därför jag kommer att tänka på den i Umeå. Det är dags att svenskarna blir omskakade i grunden av smärtan att inte få tala sitt språk och bli berövad sitt land. Varför förväntar vi oss hela tiden att samerna själva ska ta ansvaret och berätta det?

I "Norrländsk passion" blir den arbetsfördelningen plågsamt tydlig. Även om det är ett bra försök.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!