Det mörkaste Verdi skrev tappar tyngd

Johan Schinkler (Filip II) och ensemble.
Foto: Sören Vilks
Carl Ackerfeldt (Rodgrigo, markis av Posa) i andra laget.
Foto: Sören Vilks
Fredrik Zetterström (Filip II), Matilda Paulsson (Prinsessan Eboli).
Foto: Sören Vilks
Philip Björkqvist (Storinkvisitorn)
Foto: Sören Vilks
Madeleine Allsop (Isabella), Karolina Andersson (Elisabeth) i andra laget.
Foto: Sören Vilks
Axel Englund.
Foto: STOCKHOLMS UNIVERSITET
Carl Ackerfeldt (Rodrigo, markis av Posa), Adam Frandsen (Don Carlos).
Foto: Sören Vilks
1 / 7

Folkoperan möter publiken med ”Don Carlos” inlindad i en drömsk dödsmässa.

Axel Englund försöker låta bli att höra på översättningen och njuter av tenoren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vilken av alla Verdis ”Don Carlos”-versioner är nu det här, hinner jag tänka innan jag inser att det inte är någon av dem. I Folkoperans uppsättning, i regi av konstnärlige ledaren Tobias Theorell, börjar stycket i ett mörkt drömlandskap till inledningstonerna i Verdis Rekviem. Scenografi och kostym signalerar förfall och tidsavstånd: gamla blekta tapeter och eleganta hovdräkter samsas med staplade stolar och ett slags byggnadsställning (läs: konflikten mellan gammal makt och ungdomens svärmiska idealism utspelar sig på nytt i varje tid).

Jag ser ”Don Carlos” den andra premiärkvällen, då titelrollen – prinsen som är kär i sin styvmor drottningen – görs av danske tenoren Adam Frandsen. Han har en intensivt levande, kraftfull klang som får mig att glädjas på förhand åt nästa heroiska höjdton. Också hans far, kung Filip, är utmärkt: han porträtteras med både värdighet och mänsklighet av Johan Schinklers bas. Matilda Paulsson imponerar som hovdamen Eboli trots anmäld förkylning, särskilt när rösten kommer i gång på riktigt i fjärde akten. I övrigt är vokalinsatserna varken golvande bra eller upprörande svaga.

Operan är nedskuren för att passa husformatet, och dramat rundar ibland hörnen väl snabbt. Orkestern, också den av små dimensioner, hanterar sensträngar och blåsinstrument från Verdis egen tid. Det är ett djärvt val av dirigenten Henrik Schaefer. Utmaningen lämnar förvisso spår i intonationen, men vinsten är en skir, mjukt dimmig klang som ofta får musiken att framstå i nytt och fascinerande ljus. Den svagare tonstyrkan, som dessutom täcks av den bakre scenväggen, gör också att sångarna aldrig har problem att nå ut.

...det är en lättnad när sångarna kommer upp i högre register och det blir svårare att urskilja vokalerna.

Den svenska översättningen är tyvärr undermålig, och av Schillers pjäs blir det inte mycket kvar i texten. De obekväma ordföljderna och blandningarna av nutida såpaspråk och antikverade glosor blir ibland så störande att det är en lättnad när sångarna kommer upp i högre register och det blir svårare att urskilja vokalerna. 

Det minst övertygande är annars storinkvisitorn. Men felet är inte Philip Björkqvists, som gör en stabil insats, utan regissörens. Kyrkans musik i ”Don Carlos” – både munkarnas och inkvisitorns – är bland det mörkaste Verdi skrev: där vaggar sekler av inpyrd rökelse och oinskränkt makt fram under stenvalven i blind värdighet. När han reduceras till en kostymklädd hitman som själv avrättar rebeller med knallpulverpistol försvinner hela tyngden ur den makt som kung Filip ställs inför. Man förväntar sig kanske inte den spanska inkvisitionen, men en operakväll blir ändå lite fattigare utan ett kättarbål.

Trots dessa invändningar är Don Carlos en opera vars patos inte går att att värja sig från. Den upphettade vänskapen mellan Carlos och Rodrigo (Carl Ackerfeldt) blir aldrig annat än engagerande, och varje gång de omfamnar varandra och stämmer upp i sitt bromance-motiv låter jag alla invändningar fara och knyter näven för Flanderns frihet. 

Några takter ur rekviet återkommer för att avsluta föreställningen i samma drömlandskap som den började. Musikaliskt fungerar både övergångarna och cirkelformen väl, men vad gör det med ett revolutionsdrama att inramas av en dödsmässa, som om hela handlingen pågått inuti sorgemusiken? Är det de mördade frihetskämparna som önskas evig vila? Eller är det en själaringning över drömmen om en bättre värld? Något hopp om framtiden är det i alla fall svårt att urskilja i mörkret.


Opera

DON CARLOS
Av Giuseppe Verdi

Libretto Joseph Méry och Camille du Locle baserat på en pjäs av Friedrich von Schiller

Svensk översättning Carin Bartosch Edström

Dirigent och musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer

Regi Tobias Theorell

Scenografi och kostym Magdalena Åberg

Ljus Ellen Ruge

Mask och Peruk Theresia Frisk

Alternerande dirigent Marie Rosenmir

Dramaturg Jürgen Otten

Med Johan Schinkler/Fredrik Zetterström, Elisabeth Meyer/Karolina Andersson, Kjetil Støa/Adam Frandsen, Joa Helgesson/Carl Ackerfeldt, Philip Björkqvist, Andrea Pellegrini/Matilda Paulsson, Madeleine Allsop

Folkoperans orkester

Folkoperan, Stockholm

Speltid 3. 15 t.


Av Axel Englund

Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida och professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är ”Mörkerstråk. Lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga” (2020). 


Kulturens Magda Gad

https://embed.radioplay.io?id=96156&country_iso=se

Alex Schulmans attack på selfieministern Amanda Lind och Göran Perssons önskan om en bildad partiledare. Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius och Gunilla Brodrej.