Det låter rent himmelskt i Skellefteås nya kulturhus

Musikanterna i ”Musikanternas uttåg” på Västerbottensteatern.
Foto: Patrick Degerman
Lekfull ensemble i ”Musikanternas uttåg” ledd av Sonja Lindblom.
Foto: Patrick Degerman
Ur ”Musikanternas uttåg” på Västerbottensteatern.
Foto: Patrick Degerman
Florian Johansson Granqvist och Amelie Ingabire i ”Musikanternas uttåg”.
Foto: Patrick Degerman
Ur ”Musikanternas uttåg” på Västerbottensteatern.
Foto: Patrick Degerman

P O Enquists roman ”Musikanternas uttåg” spelas med stor ensemble på Västerbottensteatern i Skellefteå.

Margareta Sörenson uppskattar föreställningens poesi mer än det förment folkliga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Öppen, ljus och beredd på allt öppnar sig scenen på nya kulturhuset Sara i Skellefteå. Tretton aktörer, skådespelare, sångare och musiker. Skog och älvbädd, stugor och frikyrka, brukskontor och bastulave – allt är möjligt och aktörerna sitter dess emellan utmed väggarna med sina olika rollers kläder och attiraljer beredda. En funktionell estetik, som känns igen från sommarteatrar, arbetarspel och som i olika tappningar kan ses från Västanå i Värmland till Théâtre du Soleil i Paris. 

Thomas Köhler som Elmblad och Ellenor Lindgren som Nicanor Markström.
Foto: Patrick Degerman

Så blir också bilderna vackra, rentav storslagna när snöflingorna dalar över slitna axlar i grånad lärft i ”Musikanternas uttåg”. Eller när folket samlas, äntligen, för att protestera mot utsvettningen vid sågen. Som en grovt yxad bild av Nattvarden i väntan på Jesus. Och när frälsaren syns dyka upp så är han en agitator från Stockholm med ytterst slätstruket resultat när det gäller att övertyga bygden om socialismens fördelar.

Traktens dialekt trakteras lika skönt och kraftfullt som musiken, till exempel en svensk ”If I had a hammer” - om jag hade en slägga. I P O Enquists roman om det tidiga 1900-talet och framväxten av folkrörelserna och det moderna Sverige växlar han mellan en berättartext med bibliskt tung ton och rikssvenska och pudrar så fint med den enquistska humor som skapar distans, insikt, perspektiv. Direkta citat från bokens personer är på mål som tycks komprimera och skapa punchlines eller rentav budord också av enklaste utsaga: Stjäla, he göra vi int! Allri ha ve stöle! 

Musiken flödar ymnigt och trösterikt genom uppsättningen om så på enkla och bärbara instrument.

Det talade ordet tar på en teaterscen en annan plats än i litteraturen och ”bondskan” dominerar här stort. Samtidigt betonar scenens version av Enquists verk nästan tydligare än romanen hur väckelsens stränghet och krav på underkastelse paras med socialismens syn på solidaritet; nog är det en kristen tanke att dela med sig och se till dessa våra minsta. Musiken flödar ymnigt och trösterikt genom uppsättningen om så på enkla och bärbara instrument. Inspelad musik förstärker ibland all folkets körer, så att det låter rent himmelskt.

Bra drag i ”Musikanternas uttåg”.
Foto: Patrick Degerman

Nog för att Enquist hyllar Nordanlandets fattiga och förstår dem inifrån och ut, men han lämnar mycket åt läsarens fantasi: ”Mer vet ingen annat än färdvägen. Det är alltid så med historien. Vi får fylla ut.” Dramatiseringens krav på reducering har valt att berätta det mest konkreta, det mest uppenbara och tydliga och följer en storyline, där sångerna dessbättre, ger andrum. 

Konceptet berättarteater andas en syn på folklighet som kanske inte riktigt stämmer – besinna hur populär Enquists (eller Sara Lidmans) litteratur är. Agitatorns prostata och svårigheter att pissa är hos Enquist som en bild för hur svårt det är att få utlopp för planer, hur trängda nya idéer är, att få sådant som socialismen att bli av. På scenen blir det lätt bara dasshumor. 

Bäst och tydligast blir därför bilderna som ramar in och lägger till den poesi och doft som så väl behövs för att ”fylla ut”. De är som bilade i timmer, risken för schabloner är uppenbara när det gäller kyrklig snipighet, och dumdryg företagarstil. 

Roller där ingen invand kliché finns att tillgå klarar sig bäst: som den föga framgångsrika agitatorn, Thomas Köhler, eller Sonja Lindblom som Josefina Markström, en otippad kombo av kristen stränghet, men när så verkligen behövs, med stor mänsklig värme för den hårt utsatte. Om han så har syndat.  

Värmen i projektet är inte att ta miste på, och bildernas rikedom gör att denna hemvävda bonad försvarar sin plats. 


Teater

MUSIKANTERNAS UTTÅG

Av P O Enquist

Manus Tora von Platen

Regi och bearbetning Bobo Lundén

Scenografi och kostym Astrid Maya

Mask och peruk Helena Andersson

Ljusdesign Maria Ros

Musik Mattias Kågström och Cay Nyqvist

Medverkande Gunnar Eklund, Saga Eserstam, Göran Hansson, Tuuli Heinonen, Mattias Kågström, Thomas Köhler, Sonja Lindblom, Ellenor Lindgren, Vilgot Paulsen, Arnaud Spicq, Anna Söderling, Alice Elveros, Alwe Hansson, Sigrid Hedlund, Amelie Ingabire, Florian Johansson Granqvist och Evan Rosu Parker

Västerbottensteatern, Skellefteå

Speltid 2.45 t.


Margareta Sörenson är kritiker på Expressen Kultur.


Åsa Wikforss: ”Gå inte in på sociala medier, gör inte det”

KULTURKRIGET, HEMMA HOS: Daniel Sjölin är på jakt efter de sju dödssynderna hemma hos landets intellektuella. Hos filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss ska det handla om lättja.

– Jag är inte ens säker på att det finns lättja, säger hon.