Det här kunde ha blivit fem getingar

RECENSION. Folkoperan reser sig. Så känns det i de nyrenoverade bänkraderna. I stolar man kan sitta i utan att få ont. Kanske är det slut med nersuttna omusikaliska idéer. Slut med vilsna individer på scenen som varken de eller publiken förstår vad de gör där. Slut med muskelbyggare, burlesk-artister och allehanda amatörer som kastas in i koncept där konstruktionen är viktigare än kompositionen. Det är ett tag sedan, jag vet. Men så känns det. 

Vän av ordning som såg gårdagens premiär av ”CosÌ fan tutte” i går kanske protesterar nu. ”Det där var väl ändå att förstöra verket?” ”Ska verkligen Despina börja ranta om feminism mitt i 'Una donna a quindici anni'”. Ja absolut om det görs med en sådan ackuratess som här. Att med bibehållen nerv, musikalitet och rytm stryka och ändra, lägga till och dra i från musik och ersätta recitativ med repliker, behöver inte vara att förstöra, utan kan både förhöja, förändra och förtrolla. 

Med kvinnor som i högsta grad är medvetna om vilken lek de ger sig in i.

Ingen spelar längre den här Mozart-operan utan att förhålla sig till budskapet att det inte går att lita på kvinnor. Dorabella och Fiordiligi sätts som många säkert vet i ett sorts försökslaboratorium där deras fästmän genom att klä ut sig till albaner ska se om de kan förföra varandras respektive fästmö. Gäsp. Dubbelgäsp. Men Così, som operavärlden kärleksfullt kallar sin älskling, innehåller så mycket härlig musik och trots allt så många giltiga texter om svartsjuka, tvivel, hämndbegär och kärlek att den bara måste spelas. Frågan är bara hur. Jo så här till exempel. Med kvinnor som i högsta grad är medvetna om vilken lek de ger sig in i.

Tyska Ulrike Schwab har tillsammans med sin scenograf Rebekka Dornhege Reyes placerat operans dubbelpar i en bedagad lekpark. Spelledarna Don Alfonso (sympatiska Joa Helgesson) och Despina (sprudlande Micaela Sjöstedt) är inte alls så förslagna och cyniska som de brukar, utan deltar lustfyllt i leken. Micaela Sjöstedt är faktiskt en av de bästa ”Despinor” jag sett sedan Kerstin Avemo i Madrid 2013. Obekant för operapubliken men inte för musikalpubliken. Sömlöst går denna subrett från operaröst och talröst och tillbaka igen, klättrar och strålar, med en omedelbarhet som hon delar med nästa stora stjärna på scenen, Richard Hamrins Guglielmo, som är av den vulkaniska scentypen, den man följer för att han tycks bära runt på ett utbrott. 

För att inte nämna den alltid så strålande sopranen Sanna Gibbs (Fiordiligi), och mästarmezzon från de stora scenerna Ann-Kristin Jones (Dorabella). Tenoren Wiktor Sundqvist inleder övertygande, men tappar lite ork i andra akten. Det gör tyvärr hela uppsättningen. Idéerna tar inte slut, tvärtom, Fiordiligi häller hinkar av vatten över sig medan hon sjunger sin ångerfulla aria och Dorabella åker rullskridskor medan hon sjunger ut sina kluvna känslor. 

Men föreställningen slutar hänga ihop, samspelet är inte lika tajt och spännande som i första akten utan övergår till allmän röra. Man ser att de menar saker, men man förstår inte vad det är. Performance med ett annat ord. 

Men någon borde få ett pris för att ha castat den här ensemblen.

Folkoperan sjunger på svenska. Det är sen gammalt. Här hjälper man också publiken genom förklarande rubriker som visas på skärmar i inledningen av scenerna. I första akten bryr jag mig inte om dem, men i andra akten går ögonen dit: ”En kamp om vänskap, kärlek och frestelser”.  Tack men det borde vi kunna fatta utan hjälp. 

Men någon borde få ett pris för att ha castat den här ensemblen. De är helt enkelt underbara. Dirigenten Henrik Schaefer och Fredrik Högberg har strukit ner dryga tre timmar till två och jag välkomnar accordeon, saxofon och vibrafon i mixen. Samt de atonala effekterna som då och då gör sig påminda. Det måste inte vara vördnadsfullt för att det är Mozart. Han håller. Man kan till exempel ge en av Ferrandos arior till Guglielmo. Och ha bom-tjafs-komp i början. Det funkar. 

Med tätare samspel och lite färre hyss i andra akten hade det här varit fem getingar. Även en lekplats kan tjäna på lite ordning och reda.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Allmänna klagomål”

PODCAST. Gunilla Brodrej och Martina Montelius har några klagomål. Hotell ställer in badkar i sovrum, tävlingarna i ”Allt för Sverige” är för torftiga och frisyrerna i ”Kontrapunkt” för komplicerade. Dessutom lägger en kär podd ner och det är krig.