Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det går att vara politisk utan att uppfostra

Maria Svelands dramatikerdebut "Befrielsefronten" med Lo Kauppi var en av de många politiska föreställningarna på Scenkonstbiennalen i Norrköping 2017. Foto: Kicki Nilsson/ICON Photograph
Isabel Cruz Liljegren är dramatiker och regissör. Foto: Privat

Dramatikern Isabel Cruz Liljegren ser ett oroande nyttotänkande sprida sig inom scenkonsten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det har skrivits mycket positivt om årets scenkonstbiennal i Norrköping, en tillställning där branschen möts för att mingla, festa, diskutera och se utvalda verk som på något sätt ska inspirera och bidra till scenkonstens utveckling.

Dagens Nyheters kritiker Pia Huss ser "en rörelse framåt och en scenkonst som inte sällan ger fingret åt varje försök till förtryck". Svenska Dagbladets Ylva Lagercrantz Spindler tycker att biennalen bjöd på motstånd i pjäser med teman som fascism och flyktingpolitik.

Men dessa hyllningar missar något: att tala för konsten i sig och för en konstnärlig diskussion. 

Få av de verk jag såg skapade det bubblande, laddade, inspirerande samtal man hoppas på att få uppleva på en biennal. Inte för att verken inte var bra, men kanske för att de inte var så betydelsefulla för just scenkonstens utveckling, vilket faktiskt är ett av urvalskriterierna. 

 

LÄS MER – Victor Malm: De estetiska manifest ni drömmer om var totalitära

 

Teater som uppfostrar

Majoriteten av de teaterverk jag såg hade en tydlig agenda och inslag av undervisning i något ämne (fascism, mens, en teatergrupps arbetsmetod, fittan, feminism, fäbodar och så vidare.). 

Detta är en oroande trend som hänger ihop med ett nyttotänkande. Särskilt oroande är det om nyttotänkandet blir en parameter i det omdiskuterade kvalitetsbegreppet, som del i en motivering när en urvalskommitté väljer ut föreställningar till en branschträff.

Eller finns det någon annan anledning till att urvalet så tydligt följde detta mönster? 

Uppfostringsidealet syns också på kultursidorna, där skribenter tar upp olika politiska frågor som de anser att teatern borde adressera: Dramaturgen Patrik Franke efterlyser i Expressen pjäser om klimathotet och Aftonbladets Barbro Westling vill höra om det svenska klassamhället, om sociala motsättningar och dagens konflikter.

 

LÄS MER: Patrik Franke om klimathotets frånvaro på scenen

 

Men om det krävs lärande eller politiskt upplysande för att ett scenkonstverk ska anses relevant undermineras konsten. Det ger dessutom skenbar täckning för retoriken att normkritiken/den politiska korrektheten har gått för långt. (Det har den inte.)

Politisk teater behöver inte undervisa

Teater med ett feministiskt, antirasistiskt, intersektionellt eller hbtq-perspektiv behöver inte vara undervisande. Den kan vara undersökande, existentiell, filosofisk och problematiserande i både form och innehåll. Den kan vara ett motstånd genom att visa nya bilder och skapa världar, tankar, möjlighet till verklighetsflykt, och göra motstånd, också bara genom att vara just konst. 

Så ja, kampen fanns där på årets scenkonstbiennal, i den visserligen viktiga undervisande teatern. Men var fanns spjutspetskonsten, de experimentella försöken, de nyskapande tilltalen, verken som blir vattendelare, konsten som väcker frågor och samtal hos oss scenkonstutövare så att vi kan utvecklas och bli ännu vassare och mer subversiva?

Det är den vi verkligen behöver värna om och försvara nu när politiska krafter hotar kulturens existens.

 

LÄS MER – Maria Edström: Därför skrivs inga estetiska manifest idag

 

Isabel Cruz Liljegren

Isabel Cruz Liljegren är dramatiker och regissör.