Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det brinner på Dramaten när Suzanne Osten skapar

Thérèse Brunnander och ensemblen i "Fenix". Foto: Sara P Borgström.
Ima Nilsson och Simon Norrthon. Foto: Sara P Borgström.
Elin Klinga och Thérèse Brunnander. Foto: Sara P Borgström.
Simon Norrthon och Elin Klinga. Foto: Sara P Borgström.

Suzanne Ostens uppsättning av Ann-Sofi Báránys "Fenix" är djupt berörande.

Hanna Nordenhök upplever brinnande teater på Dramaten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Att gå ut i sensommarkvällen efter premiären av Suzanne Ostens uppsättning av Ann-Sofi Báránys "Fenix" liknar upplevelsen efter "Falla ur tiden", Ostens mästerliga iscensättning av David Grossmans roman i fjol. Den där särskilda öppenheten i publikens ansikten, en mildhet – som om vi fått någonting, delat någonting, där inne i salongen. Med "Fenix" lyckas Osten än en gång med konststycket att göra djupt berörande och samtidigt tänkande teater.  

Den utfattiga poeten Marina Tsvetajeva, nyansrikt spelad av Thérèse Brunnander, kommer till Hannes Meidals koleriske teaterman Evgenij Vachtangov för att få honom att läsa hennes nyskrivna pjäs. Året är 1918, på Moskvas gator rasar revolutionen. Vachtangov är en upptagen kompanichef som gör sig otillgänglig för hennes kontaktförsök, delvis eftersom han ser henne som en rival. Tsvetajeva i sin tur lever i svält med sina två små döttrar i ett kyffe hon värmer genom att bränna sina egna böcker i kaminen. Han söker en folkets brinnande teater. Hon ett språk för människans inre brand. 

I Báranys och Ostens tappning blir deras möte eller icke-möte ett spel mellan förmodade dikotomier: man – kvinna, teater – poesi, framgång – misslyckande, nytt – gammalt. Allt inramat av "Fenix", Tsvetajevas pjäs i pjäsen om en ålderstigen Casanova och hans spefullt aprikoshyade nymfett Franciska. 

En plågad Casanova

Men Simon Norrthons plågade Casanova är här en gammal kropp som bär det unga i sig, och ett drama som måste utspela sig i alla människor. Han utgör en inverterad spegel åt det revolutionära begäret efter en ny tid. Det Fenix påstår är att ingen eld kan förinta det föregående, enbart förvandla och forsla det vidare. En tematik som på ett hjärtskärande sätt ekar i scenerna med Tsvetajeva och dottern Ariadna, ljuvligt gestaltad av Siri Hamari, där vuxen och barn byter plats alternativt uppgår i varandra – en relation mellan en sårig konstnärsmor och ett lillgammalt barn som skildras med stor känslighet och utan moralism.

Siri Hamari. Foto: Sara P Borgström

 

Det finns många älskansvärda detaljer i denna föreställning som gör motstånd mot varje entydighet, detaljer svåra att extrahera eftersom Osten skapar så intensiva helheter med sin teaterkonst. Så dundrar under hennes hand Malin Dahlström och Gustaf Karlöfs mäktiga kompositioner genom Anna Heymowskas intelligenta scenbild där ensemblen rör sig i en av Soledad Howe elastiskt koreograferad enhet. Här är ingen rollprestation och ingen enskildhet bortglömd, utan ingående i ett slags demokratisk odelbarhet som återför teatern till sin kultiska grund. Ett rituellt bad för alla sinnen.

 

LÄS MER –  Hanna Nordenhök: Suzanne Osten bjuder in till ett svart mörker

 

Teater

Fenix

Av Ann-Sofie Bárány

Regi Suzanne Osten

Scenografi och kostym Anna Heymowska

KoreografI Soledad Howe

LjusdesignTorben Lendorph

Video Velourfilm

Musik Niki & The Dove

Dramaten, Stockholm

Speltid 2.20 t.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Asparna".