Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det bästa med den här pjäsen är draperierna

Melinda Kinnaman. Foto: Sören Vilks
Melinda Kinnaman, Andreas Rothlin Svensson. Foto: Sören Vilks
Alexej Manvelov, Melinda Kinnaman. Foto: Sören Vilks
Marika Lindström. Foto: Sören Vilks / © Sören Vilks Detta fält får inte ändras elle
Alexej Manvelov. Foto: Sören Vilks / © Sören Vilks Detta fält får inte ändras elle

För första gången spelas den amerikanska dramatikern Lillian Hellmans pjäs ”Vakten vid Rhen” i Sverige.

Gunilla Brodrej ser amatörer och proffs göra så gott de kan. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. På Dramatens lilla scen har Marika Feinsilber byggt upp en perfekt spelplats för berättelsen om när verkligheten biter borgerskapet i hälarna. En bur, bokstavligt talat, med skyddande blodröda sammetsdraperier från golv till tak med där matriarken Fanny, Marika Lindström, nervöst väntar på dotterns ankomst medan hon kör med Mia Bensons luttrade husa.

Hon ska komma från Europa på andra sidan Atlanten, där Andra Världskriget rasar. Steve Angellos illavarslande ”Freedom” har nyss ackompanjerat dokumentära bilder av militärparader, Hitler, Mussolini och Stalin

Lillian Hellmans ”Vakten vid Rhen” (1941) är en pjäs om hur en vanlig amerikansk familj skakas i grunden när den vuxna dottern Sara (Melinda Kinnaman) efter 20 år i Europa kommer flyende hem till USA med sin egen familj, frihetskämpen Kurt (Alexej Manvelov) och deras tre välartade och flerspråkiga barn. 

Till detta tillkommer ett triangeldrama mellan Saras bror David (en hjälplös David Book) och Marthe (en neurotisk Rakel Benér Gajdusek) som går bakom ryggen på sin man (en utstuderat vidrig Andreas Rothlin Svensson) som i sin tur är nazi-kollaboratör. 

Melinda Kinnamans stumma scen då hon i vrede och förtvivlan sliter ner de röda sammetsdraperiernas skyddande hölje.

Många fina skådespelare alltså. Men batteriet är inte laddat. Jenny Andreassons regi är liksom riktningslös och verkar vänta på att nåt ska hända. För det är inte samspelet mellan skådespelarna utan samspelet med scenografin som är föreställningens styrka. Som Melinda Kinnamans stumma scen då hon i vrede och förtvivlan sliter ner de röda sammetsdraperiernas skyddande hölje.

Skådespeleriet går på sparlåga. Humorn är inte rolig, thrillern inte spännande, ämnet bränns inte. Och jag tycker inte att det är textens fel. Den har så mycket. Familj, relationer, krig, exil, politik, fascism, svek, våld och konsten att överleva. USA, Europa och flyktingarna. Det borde gå att göra angelägen teater av detta.

Att som här dessutom engagera amatörer, de tre barnen, i så pass texttunga roller, är vanskligt. Jag kan inte annat än applådera Alexander Jernberg, Olle Frelin och Kerstin Linden för deras insatser. De är väldigt modiga. Alla, amatörer som proffs, gör så gott de kan. 

”Här står man, alldeles omtumlad”, säger Marika Lindström i slutscenen.

Det kan hända, men den känslan når inte fram till mig. 

Teater

VAKTEN VID RHEN

Av Lillian Hellman

Översättning Klas Östergren

Regi Jenny Andreasson

Scenografi och kostym Marika Feinsilber 

Peruk och mask Moa Hedberg, Melanie Åberg

Koreografi Catharina Allvin

Ljus Anna Wemmert Clausen

Dramaten, Stockholm

Speltid 3 t.

Gunilla Brodrej är scenkonstredaktör på Expressen Kultur.