Det är samhället som låter dessa barn dö

Lo Kauppi i ”Mammorna”.
Foto: Sören Vilks
Maria Salah.
Foto: Sören Vilks
Gloria Tapia.
Foto: Sören Vilks
Catharina Larsson.
Foto: Sören Vilks

Alexandra Pascalidous ”Mammorna” har kommit upp på scenen. 

Valerie Kyeyune Backström ser en föreställning som till slut lyckas med det svåra.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Mammorna” inleds med en uppläsning. På scen står de fyra skådespelarna och håller i Alexandra Pascalidous bok med samma namn. De läser varsitt stycke om just den mamma de fått i uppgift att spela. Bokens dryga 20 mammor har här reducerats till fyra, genom uppläsningen får vi veta vilka. Även om föreställningen beskrivs som fristående håller den sig nära boken, ibland ordagrant och uppläsningen framstår först som ett dåligt omen. Ska det fortsätta så här?

Inte för att boken är dålig, tvärtom, det är hjärtslitande och nödvändig läsning som försöker förmänskliga de unga pojkar i förorten vars död reduceras till siffror. Som ger dem och mammorna en röst. Ett namn.

Men under första halvan av föreställningen fylls orosmomenten på. Lo Kauppi lyckas inte riktigt övertyga i Sunil Munshis regi, Maria Salahs svalhet framstår också lite apart – men mest saknar jag ett sammanhang, en berättelse. På scenen står fyra svarta stolar, mickar på stativ, och i bakgrunden syns flyttbara videoskärmar. 

Skådespelarna talar ofta rakt ut till publiken, men berättelserna som i Pascalidous bok ibland är outhärdligt sorgliga i den saknad de beskriver, lyfter inte, gestaltas inte. 

Ensemblen i ”Mammorna”.
Foto: Sören Vilks

Men sedan händer något, knappt halvvägs in. Genom Chatarina Larssons mamma får vi höra om hennes son Lavin som blev mördad i terroristattacken på en skola i Trollhättan, och här pulserar det, här går pjäsen in i en ny växel. Larsson är skicklig på att varva uttryck, att ladda sina repliker med mångbottnade känslor, att med ett litet skratt eller fnysning glänta på en bottenlös bitterhet, en återhållen vrede som hela tiden hotar att fördämma.

Så när Gloria Tapia tar till ordet repar varje replik sönder en, eller är det ens repliker? Det är så mästerligt, så finkänsligt, så nattsvart. Till slut blir det så smärtsamt att hon själv springer ut, gråter i kulissen, och fortsätter sin redogörelse av sonens död på länk.

Här utvecklar sig pjäsen till ett slags samtal, de fyra kvinnorna stöttar varandra, lättar upp med komik när det blir för tungt, ger publiken små andningspauser.

När så de mördade pojkarnas namn läses upp en sista gång; Marley, Robin, Yonathan, Lavin är det avslutningen av en föreställning som verkligen lyckats med något svårt, som övertygat, men framför allt varit sann, mot både sin berättelse och sina upphovsmän. Eller i detta fall, mammor. 

Där lyckas man också politisera det samhälle som tar ifrån dessa barn och ungdomar sin mänsklighet, som låter dem dö. 

Det samhälle vi alla ansvarar för.


Teater

MAMMORNA
Av Alexandra Pascalidou, Sunil Munshi och Lisa Lindén

Regi Sunil Munshi

Scenografi Sunil Munshi och Tobias

Ljusdesign Tobias Hallgren

Kompositör och ljuddesign Jonas Redig

Kostymdesign Moa Möller

Maskdesign Rebecca Afzelius

Videodesign Andreas Skärberg

Med Maria Salah, Chatarina Larsson, Gloria Tapia och Lo Kauppi

Riksteatern och Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

Speltid 1.40 t. 


Valerie Kyeyune Backström är författare och medarbetare på Expressen Kultur.

Anna Larsson: ”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

KULTURKRIGET. Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen.