Det är inte paranoia – det är ett land i efterkrigskris

RECENSION. Jag fann en gång en handskriven lapp på ett sportfält i en förort. På den hade någon ristat anklagelser mot en namngiven ung person, vissa gränsande till brott, och det var inte förrän jag kom hem på kvällen som det slog mig att skribenten måste vara den anklagade själv.

Minnet kommer tillbaka med kvarten kvar av Örjan Anderssons koreograferade monolog ”Mössan” på Elverket/Dansens hus. En bror, en gång skogsbruksforskare, har funnit en mössa och upplever att han har stulit den. Nu springer han i en vid cirkel genom den splittrade scenografin för att komma till rätta med sin skuld. Och sitt liv, det det varit och det det blev.

Det här är hederlig gammal europeisk insania, av bästa borgerligt snitt.

Urkunden är en novell av författaren och dramatikern Thomas Bernhard (österrikaren som alla som är nåt älskar att älska). Hans prosa hackar sig fram via oändliga omtagningar, där målet alltid är själva vägen, och visar sig denna kväll ligga utmärkt i skådespelaren Olof Yassins mun. Det skrivna lyckas bli tal och gestaltning av ett predikament. Vår scenrepresentant är instängd i den egna lägenheten och hjärnan och använder den upphittade mössan som anledning att ta sig ut och att stanna kvar. Det kallas galenskap. Inte den modernt svenska varianten som botas med SSRI-preparat och nyexade KBT-terapeuter i rum med white board och spritpenna. Det här är hederlig gammal europeisk insania, av bästa borgerligt snitt, tyngd av projiceringar på slaktare och skogshuggare.

Den här typen av Bernhardskt språktråcklande förvandlas inom våra landamären ofta till privatpsykologi. Kanske för att vi varken hade Anschluss eller Hitler, duckade kriget, och slapp som till exempel österrikarna hålla på med saker som denazifiering av den egna familjen. Och det är här föreställningen blir svårläst. För handlar vår före detta skogsbruksforskares galenskap verkligen bara om paranoia? Är det inte ett större arbete som utförs: en centraleuropeisk och fasaduppehållande borgerlighet som rådbråkar sin skuld? Rösterna som strömmar ur radion är ju på tyska, insceneringen vill förflytta oss, och de halvt dansade, halvt markerade figurerna kan omöjligen vara svensk bondångest. Vilket skapar ett problem för föreställningen. För vi har kanske inte bara att göra med en människa som mår dåligt: vi har att göra med en nation i efterkrigskris. Och saknar några av verktygen för att förstå detta arbete.

Exakt i mitten av den timslånga föreställningen öppnar sig en glänta, ett solo i solot, där Yassin använder sin skådespelande kroppslighet för att bemästra dansens balans. Att röra sig så vackert man kan blir här att leva så bra det går. Ögonblicket övertrumfas bara av runtspringandet som mösstjuv, den förtvivlade rörelse i majkvällen som får mig att minnas ett annat stycke verklighet, en annan självanklagelse: lappen på sportfältet.

Stefan Lindberg är författare och skribent på Expressens kultursida.