Den här pjäsen svider in på bara skinnet

RECENSION. Bland de många ohyggliga bilderna från krigets Ukraina, är det några som berör mig extra mycket. Det är klippen som visar kvinnor och barn på flykt, hur de vid gränsen tvingas skiljas från sina män, som i stället måste återvända för att försvara sitt land.

När Galeasen planerade för att sätta upp sin egen version av Homeros ”Odyssén” med Odysseus troget väntande maka Penelope i huvudrollen, kunde man knappast ana hur smärtsamt aktuell den skulle bli. Som världsläget nu har utvecklat sig, skär den här vackra föreställningen rätt igenom kulturbruset och blir en upplevelse som svider inpå bara skinnet.

För även i ”Penelope” står världen i brand. Scenen är ön Ithaka och där sitter Penelope ensam, instängd med den tonårige sonen Telemakos och slavinnan Melantho, spelad av Anna-Riina Virtanen som får representera hela kollektivet av utnyttjad, våldtagen och klagande arbetskraft. 

Penelope – som Annika Hallin gör elegant och beslutsför som en modern vd.

De väntar, och har väntat i 20 år, på att Odysseus ska återvända från Troja och ställa allt till rätta. Friarna, eller snarare gangstrarna, säger att han är död och försöker övertala Penelope att gifta om sig. En kvinna kan, inte ens om hon är drottning, tillåtas att leva ensam. För att förhala processen skyller Penelope – som Annika Hallin gör elegant och beslutsför som en modern vd – på den svepduk hon håller på att väva åt sin påstått döende svärfar. När duken blir färdig ska hon välja sig en ny make. Lovar hon. Men friarna – Zardasht Rad, Patrik Kumpulainen och Nils Granberg satsar järnet som den festande, knullande och hotfulla uppvaktningen – tror att hon ljuger.

De har förstås rätt. Varje natt repar Penelope upp väven.

På Galeasen är det emellertid inte de homeriska sångerna om gudomligt hjältemod som står i fokus. Perspektivet är konsekvent kvinnornas. Py Huss-Wallin och Nils Granbergs dekonstruerade antika pjäs, inspirerad av så skilda konstnärer som Margaret Atwood och Peter Greenaway, tar avstamp i det allra sista dygnet i ”Odyssén”. I stället för att skildra återföreningens glädje beskriver de förtryckets återkomst – och jag älskar den här texten! 

Staffan Göthes skumögda, babblande och småtokige Odysseus är ingen hjälte utan en ärrad gubbe som lider av posttraumatisk stress. Hans sagor om gudar och vidunder visar sig vara ynkliga berättelser som hur han och hans kumpaner har irrat mellan städer och bordeller, hur de dödat och våldtagit kvinnor och barn. Hans kärlek till hustrun har falnat, bara svartsjukan återstår. Hur många älskare har hon haft? Hur stora var deras könsorgan? Till sin stora sorg märker Penelope att hon fångats i precis det patriarkala nät som hon har försökt undfly.

Till slut tvingas Odysseus maka ta saken i egna händer: från att ha varit offer blir hon en förövare. Och så förvandlas på den likbeströdda scenen detta Homeros-destillat till ett tidlöst drama om hur våld förvandlar människan samtidigt som kriget förstör och korrumperar samhällen för generationer.

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.